Målsägandebiträdet – Offrets blygsamma riddare 13 maj, 2013

Varje år anmäls omkring 1 300 000 brott i Sverige enligt Brottsförebyggande rådet. Detta innebär dock inte att det finns lika många eller fler offer för brottslighet men en stor del av dessa brott är riktade mot enskilda personer. Dessa offer kommer genom detta att bli delaktiga i den process som i bästa fall startar med en polisanmälan och avslutas med en fällande dom. Fullt så enkelt är det emellertid inte, något som tydligt illustreras av att det finns ett stort mörkertal avseende hur många brott som begås per år i landet eftersom långt ifrån alla begångna brott anmäls av offret. Anledningarna till detta kan vara flera men två av de vanligaste torde vara att offret inte vågar anmäla förövaren eller att en anmälan river upp allt för många minnen från brottstillfället varför offret hellre avstår från att anmäla. Dessa två faktorer spelar sedan en stor roll även efter att offret tagit mod till sig och anmält brottet. I många fall kommer detta till och med att prägla hela den efterföljande processen.

Här kommer målsägandebiträdet in i bilden. Målsägandebiträdet är en jurist eller advokat som ska ge brottsoffret, målsäganden, stöd och hjälp under processen men också föra offrets talan exempelvis när det kommer till skadeståndsfrågan. Alla som utsätts för brott har dock inte rätt till ett målsägandebiträde. De brott som främst ger rätt till ett sådant är brott mot person där fängelse kan bli straffet för gärningsmannen. Exempel på sådana brott är misshandel, rån och sexualbrott.

Ett målsägandebiträde förordnas i målet på begäran av målsäganden och är i de fall begäran beviljas gratis för målsäganden. Det är alltså frivilligt att ha ett målsägandebiträde om förutsättningarna är förhanden och om målsäganden avstår från denna möjlighet så tar åklagaren över viss del av målsägandebiträdes uppgifter. Det är här därför viktigt att se skillnaden mellan rollerna hos de inblandade i processen. Åklagaren är statens, det allmännas, företrädare i målet och har som främsta uppgifter att utreda brottet, väcka eventuellt åtal och sedan framträda för det allmännas räkning i domstolen. Åklagaren har alltså ingen direkt koppling till målsägaren. På andra sidan från åklagaren sitter den misstänktes försvarsadvokat som inte heller kommer att tillvarata målsägandens intresse, varför en målsägande utan biträde ofta får förlita sig på domstolens goda vilja. Målsägandebiträdet fyller alltså en viktigt roll trots sin minst sagt begränsade tid i rampljuset!

Den som läser kvällstidningar, eller mer saklig press också för den delen, ser ofta att förundersökningar lagts ner och att åtal därför inte väckts vilket ofta framställs som om att inget brott har begåtts. Detta är en läsning som självklart sätter offret i en ansträngande situation då detta samband inte är fullt så enkelt som media ofta vill framhålla. Det är åklagarens jobb att utifrån förundersökningen besluta om åtal ska väckas. Åklagaren har i de flesta typer av brott en så kallad åtalsplikt, vilket innebär att han eller hon måste väcka åtal om bevisningen i målet bedöms räcka till en fällande dom. Det går därför inte som många tror att ta tillbaka sin anmälan. Kraven för att ett åtal ska väckas är dock högt ställda varför det inte går att säga att inget brott har begåtts baserat på att åklagaren inte väckte åtal.

Om åklagaren väljer att lägga ner förundersökningen är det viktigt att skälen för detta beslut motiveras och är sakliga för att offret ska kunna ta detta till sig och finna förståelse. Uteblir denna del riskerar offret att känna sig övergiven och misstrodd och därför tappa tron på rättsväsendet. I denna situation finns det därför också möjlighet för offret att begära en överprövning av beslutet. Denna sker hos den lokala polisen eller hos den åklagarkammare som beslutade att inte väcka åtal.

Om åtal däremot väcks inleds den del av brottmålsprocessen som de flesta är bekanta med; rättegången. Denna kan pågå allt från någon timme till flera dagar men arbetet kring denna pågår under lång tid både innan och efter. För målsäganden kommer tiden innan rättegången främst att handla om förhör där hon eller han kommer att få berätta vad som hänt för att åklagaren ska kunna bilda sig en uppfattning om brottet. Tiden efter rättegången handlar för målsägandens del om psykologisk bearbetning av vad som hänt och en stor ovisshet om utgången av målet infinner sig lätt. I båda dessa delar spelar målsägandebiträdet en viktig roll som stöttepelare och för att förklara rättegångens olika skeenden för målsäganden, för även om rättegången i sig kan vara kort så kan dess verkningar pågå under en mycket lång tid för offret som ofta upplever denna tid som mer påfrestande än själva brottet.

Med denna korta presentation av brottmålsprocessen ur målsägandens perspektiv vill vi visa att det inte alla gånger är så enkelt som vi tror, att den färgskala som processen målas i inte alltid är svart eller vit och att vi måste se på processen med detta i beaktan.

Blind rättvisa! 6 maj, 2013

Lagen, hur objektiv den än må vara, utövas till syvende och sist av människor, människor som har ett förflutet, ett bagage som formar deras glasögon, människor som hur objektiva de än tror sig vara, är färgade av sin bakgrund och sin omgivning.

Låt oss titta på mammor och pappor som, efter mycket om och men, hamnar i en vårdnadstvist. En slitsam vårdnadstvist, inte bara för föräldrarna utan faktiskt mest för barnen.
Ett vanligt scenario. En mamma och en pappa är inte överrens om barnen, vart de ska bo, hur länge de ska vara hos den ene och den andre, om de får färga håret grönt eller inte, om de får åka på semester till ett visst land eller inte. Ibland kommer föräldrarna från ett annat land än Sverige, ibland inte. Ibland är de muslimer, ibland inte.

Processen sätts igång, ombud stämmer med hull och hår, ensam vårdnad och intermistiskt (genast) ska det vara. Helst inget umgänge heller. Snabbupplysningar från socialtjänsten inhämtas, som inte annat än redogör för var föräldrarna står. Det sätts ut en muntlig förberedelse (sammanträde hos tingsrätten), det är gråt och tandagnisslan, har man tur enas man om något och drar tillbaka några av sina yrkanden (krav) annars fattas beslut av rådmannen (domaren), som man får lov att infinna sig i.

Det efterföljande spelet är att man följer beslutet, är i sitt bästa essä, träffar familjerätten och redogör för sin inställning varefter de fattar en rekommendation till domstolen inför dess sista avgörande. Det sätts ut en huvudförhandling (det som vanliga dödliga kallar rättegång) oftast en hel dag eller två med massor med vittnen. Domstolen fattar sitt beslut, oftast baserat på den rekommendationen som familjerätten avgett kring frågan om vårdnad, boende och umgänge. Slut. En process som tar ungefär ett år.

Både mammor och pappor är många gånger – pga. brist på bevisning – i händerna på familjerätten och domaren och deras inställning, värderingar och fördomar. Har de tur kan fördomarna slå till deras fördel, har de otur så inträffar det motsatta. Det är sällan vi ser ett vårdnadsärende där någon inte hamnar i klorna på monstret fördom – oavsett vem av dem som är vår klient. Speciellt när vi företräder båda mammor och pappor.

En kvinna från ett land i Mellanöstern är utsatt för hedersrelaterat våld och en man från ett land i samma region med största sannolikhet kommer att kidnappa sina barn och bosätta sig i sitt forna hemland. Frågor om kontroll och makt är genast mycket viktiga. Men inte om föräldrarna är etniskt svenska och den ena parten vägrar utge barnen när det är dags för umgänge. En kvinna som gjort många polisanmälningar som är nedlagda, hon är en aningen hysterisk. Och en far som hellre åker Finladsfärjan och super en helg istället för att utöva umgänge med sina barn, måste ju få ha lite kul. Ja så ser det faktiskt ut. För i en vårdnadstvist agerar inte bara föräldrarna, utan ombud, socialtjänstpersonal, umgängesstöd, vittnen, rådmän och nämndemän. Alla har fördomar. På något sätt.

Undvik misstag – håll avtalen uppdaterade 4 april, 2013

Gå in och läs vår senaste artikeln på Driftig.nu om vikten att inte glömma bort de avtal som redan undertecknats och kanske hamnat i byrålådan. Utan att faktiskt ta upp dem och vid behov revidera dem så de stämmer överens med de eventuella korrigeringar och kompletteringar som gjorts mellan er avtalsparter.

Gatubarnet som försvann 26 mars, 2013

Möt Yee. Yee är 24 år. Det vet han, för han hade en halsbricka runt halsen där det stod exakt datum på när han föddes. Han vet också att han föddes i Burma, att han tillhör Karenafolket en av Burmas många folkgrupper vilka lever under mycket svåra förhållanden och att han flydde till Thailand tillsammans med sin moster och hennes man när han var fem år gammal. I Thailand fick de leva papperslösa såsom många andra burmeser på flykt gör.

På grund av fattigdom tvingades mostern och hennes man att sälja Yee när han var 9 år gammal till två män från Bangkok, som lovade att de skulle ta hand om honom. Istället fördes han till en fabrik där han tillsammans med andra barn arbetade från morgon till sen kväll med att vika handskar. Efter några år slog polisen till och han togs fast för att sändas tillbaka till Burma, där han inte hade några anhöriga kvar eller några minnen. Han lyckades rymma, levde därefter på gatan, arbetade på gummiplantage och med diverse sysslor och sålde frukt och annat till förbipasserande turister. Allt detta i avsaknad av id-handlingar och livrädd för att polisen skulle sända honom åter till Burma. När Yee var 17 år gammal, eskalerade de oroligheter som under lång tid präglat södra Thailand. Eftersom han var burmes och inte hade några handlingar som kunde styrka att han hade rätt att vistas i Thailand tvingades han att fly och Yee lyckades till slut att lämna landet och senare efter många stopp på vägen ta sig in i Sverige under mitten på 2000-talet.

Och här i Sverige börjar Yees galna jakt på att bevisa vem han är. Han anlände till Sverige som sjuttonåring, alltså ett barn i lagens mening. Man frågade honom var hans pass var eller om han hade några papper som bevisade vem han är. Han svarade att han är burmes, flydde Burma som 5-åring till Thailand, såldes till fabriksägare som 9-åring där han tvingades arbeta i flera års tid tills han lyckade fly och därefter levt på gatan. Några papper har han aldrig ägt, han har aldrig gått i skolan, kan inte läsa och skriva, vet inte namnen på sina föräldrar, har inga kontakter med släktingar, vet inte hur han ska få tag i mostern och även om det skulle gå har han svårt att förlåta henne eftersom hon faktiskt sålde honom till främlingar. Ja ni förstår.

I Sverige tror migrationsverket inte honom, han måste ljuga, för det är nämligen så osannolikt att något sådant kan hända i världen och i Sverige måste alla kunna uppvisa id-handlingar för att styrka sin identitet. Fair enough.

Men Migrationsverket tar det ett steg längre, nämligen efter handläggarens iver och vilja att få en guldstjärna i kanten påbörjades ett detektivarbete utan dess like. Som landade i att Migrationsverket bestämde sig för att Yee antagligen ljuger så pass om sin identitet eftersom Migrationsverket har bevisat motsatsen, att han egentligen är en annan person från Thailand som har varit i Sverige på turistvisum och besökt sin moster i Skåne och har därmed inte några asylskäl.

Så Yee får en annan identitet av Migrationsverket som de tillskriver honom, en identitet på en person som idag är 29 år gammal och 7 centimeter längre än Yee. Detta stödjer Migrationsverket på en fotojämförelse mellan thailändaren som varit turist i Sverige och hälsat på sin moster i Skåne och Yee som är ett gatubarn från Burma. Man säger att det med 73 procents sannolikhet talar för att det är samma person. Hela historien slutade här och då, år 2007, då det bestämdes att Yee är en turist från Thailand och att hans historia därför bara är påhitt. Åren går, Yee är kvar i Sverige, ja han kan inte skickas någonstans, ingen tar emot honom utan handlingar och det är dags för en ny ansökan. För i asylrätten preskriberas ärendet efter fyra år och man kan få sin sak prövad igen.

Yee har nu hunnit lära sig perfekt svenska, lärt sig läsa och skriva, träffat en tjej som han är galet kär i och vill nu stadga sig med henne. Han har fortfarande inga papper som bevisar vem han är, för ingen kan ge honom några papper.

Så, andra matchen är igång. Yee söker igen. Migrationsverket håller fast vid att han är turisten från Thailand som har sin moster i Skåne. Vi tvingar de att göra en ny fotojämförelse, de säger att ”jämförelsen starkt talar för att bilderna föreställer samma person”, vi tvingar handläggaren att mäta Yee och jämföra, han är 7 centimeter kortare än turisten och handläggaren säger att det var ju konstigt men det spelar ingen roll, vi ber handläggaren att kontakta thailändska ambassaden för att jämföra fingeravtryck, de säger att det inte är deras sak, vi åker till thailändska ambassaden, de säger att migrationsverket får höra av sig, vi sticker ner till Skåne och letar efter den thailändska turisterns moster och vi får höra att hon har emigrerat till USA.

Så Migrationsverket säger nej- du har inga problem- du turistar ju bara i Sverige. Åk hem. Migrationsdomstolen säger också nej- vi vill inte lyssna på din berättelse- det som kommit fram i skrift är tillräckligt. De säger nej, du är turisten från Thailand och du har inga skäl gentemot Thailand.

Så, Yees berättelse slutar här. Han har varit på flykt i totalt 19 år och flykten får lov att fortsätta.

26 februari, 2013

Vi har alltsedan debatten om REVA-projektet sattes igång genomgående fått höra försvarstalet; Sverige är det land som tar emot flest skyddsbehövande. Sverige har en rättssäker asylprocess. De som uppehåller sig här utan tillstånd och har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har inget skyddsbehov. Dessa personer bryter mot lagen, varför de är att se som kriminella och därför ska utvisas till sina respektive hemländer.

 Så låt oss se på detta!

• ”Sverige är det land som tar emot flest skyddsbehövande.”

Hur denna respons utgör någon som helst förklaring eller försvar till REVA-projektet är svårt att finna en logisk förklaring till. Det har inte på något sätt att göra med REVA-projektet.

• ”Sverige har en rättssäker asylprocess.”

Sverige bryter tragiskt nog mot både FN:s tortyrkonvention samt fälls tyvärr inte alltför sällan av Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna, varför uttalanden som att asylprocessen är rättssäker kan bli lite ihålig.

• ”De som uppehåller sig här utan tillstånd och har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har inget skyddsbehov.”

Jag avser inte att upprepa mig, utan hänvisar enbart till vad som anförts ovan.

• ”Dessa personer bryter mot lagen, varför de är att se som kriminella, och ska därför utvisas till sina respektive hemländer.”

Sverige som land bryter redan mot undertecknade folkrättsliga konventioner. Genom att utvisa människor som har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut mot sig riskerar vi som land att bryta ytterligare mot våra undertecknade folkrättsliga konventioner, vilket underminerar landet Sveriges ambition att vara världsledande och humanitärt.

För mot bakgrund av bristerna i rättssäkerhet som ändå får anses föreligga inom migrationsrätten, kan vi  med säkerhet verkligen säga att de vi utvisar saknar skyddsbehov?

Låt oss tala om nämndemännen 13 december, 2012

Då rösträtten är individuell, och lekmannadomaren formellt sett är jämställd med den lagfarnadomaren, menar företrädare för rättsvetenskapen att även det juridiska ansvaret för domen är att betrakta som individuell. Detta förhållande torde ställa höga krav på den som önskar inneha ämbetet som nämndeman.

Det råder emellertid inga formella kompetenskrav för den som önskar beträda nämndemannaämbetet. Rekryteringsideologin är istället så utformat att svara mot det allmänna rättsmedvetandet. Det allmänna rättsmedvadå? Lagmotiven säger följande härom;

Det råder en bred politisk enighet om att lekmannamedverkan i våra domstolar är av stort värde. Nämndemännens medverkan bidrar till att domstolens avgöranden ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Nämndemännen har en särskilt viktig roll när det gäller bedömningsfrågor, t.ex. angående bevisvärdering och påföljdsval. Nämndemännens medverkan bidrar därmed till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättskipningen. Vidare tillgodoser nämndemännen medborgarnas intresse av insyn i domstolarnas verksamhet.

Faktum är att det allmänna rättsmedvetandet, allmänna värderingar i samhället, förekommer som motivering för lekmannadomare i så gott som alla statliga utredningar som till dags dato berört frågan. Det råder dock ingen konsensus i vare sig rättsvetenskapen, eller någon annanstans för den delen, kring detta begrepps explicita definition. Det ligger nästan i begreppets karaktär att vara allmängiltigt, och därigenom svårdefinierat.

Brottsförebyggande rådet hade vid ett tillfälle för ett par år sedan att ”ta den juridiska tempen” på samhället, och försökte skönja inställningen hos allmänheten kring frågan om brott och straff, vilket med fog kan sägas utgöra det allmänna rättsmedvetandet om det nu existerar något sådant. Generaldirektören för rådet presenterade följande, kanske inte så överraskande, resultat;

Ett genomgående resultat var att variationen i allmänhetens inställning var mycket stor, och betydligt större än vad den var bland, låt oss säga, kriminalpolitiskt mer skolade grupper av befolkningen. Med en sådan heterogen bild är det svårt att klarlägga en allmänhetens inställning, snarare handlar det om ett antal olika rättsmedvetanden.

Nu vet vi varför nämnden finns, men hur tillkommer den då? Jo, nämndemän har alltsedan 1863 valts av en politisk församling. Nämndemän till tingsrätten och hovrätten nomineras och väljs av de kommunalt företrädda politiska partierna i kommunfullmäktige respektive landstingsfullmäktige. Det är en valberedning som tar emot politikernas nomineringar och ställer dessa samman för att kunna presentera dem för fullmäktige som fattar det slutliga beslutet.

Lagen fastställer att såväl valberedning som kommunfullmäktige har att beakta samhällsrepresentativiteten vad gäller faktorer som ålder, kön, etnicitet och yrke vid nämndens slutliga sammansättning. So far so good, men hur ser verkligheten ut då? Jo, Domstolsverkets senaste kartläggning av nämndemannakåren visar att könsfördelningen är näst intill jämn, men att det förekommer en lägre andel nämndemän med utländsk bakgrund än i befolkningen i stort, och att människor under 40 år är kraftigt underrepresenterade. Anmärkningsvärt i sammanhanget är varannan nämndeman är över 60 år. Det råder med andra ord en underrepresentation i dessa avseenden.

Domstolsverkets kartläggning av kommunernas rekryteringsarbete visar att endast drygt 40 procent av partiernas nomineringsansvariga arbetade särskilt med att rekrytera personer från underrepresenterade samhällsgrupper, medan ungefär lika stor andel angav att de inte alls jobbade med denna fråga. Som skäl till varför de ej jobbade med insatser för att förstärka den lagstadgade representativiteten angav 43 procent av de tillfrågade att de saknade behov av att göra det, 11 procent angav att de var omedvetna om lagstiftarens syfte, 18 procent uppgav att de saknade resurser att nominera underrepresenterade grupper, medan 20 procent angav andra skäl till varför de ej aktivt jobbade för att stärka representativiteten.

Nämndemannakårens brist på samhällsrepresentativitet, och institutets oförmåga att leva upp till ett utopiskt ideal om ett allmänt rättsmedvetande kan anses som allvarliga nog, men jag oroar mig mer för den politisering som nämnden faktiskt utgör av den dömande verksamheten, en av folkstyrelsens viktigaste grundpelare. I flertalet statliga utredningar, vilka behandlat nämndemanna- och domarämbetet, har den grundläggande utgångspunkten varit vikten av att kunna garantera domstolarnas självständighet. Den senaste utredningen (SOU 2011:42, s. 16) avviker på inget vis från denna utgångspunkt;

Enligt regeringsformen får ingen myndighet, inte heller riksdagen, bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Denna självständighet är fundamental för att domstolarna ska kunna fylla sina funktioner i samhället. En grundläggande utgångspunkt för vårt arbete har varit vikten avatt domstolarnas självständighet garanteras.

Jag vågar påstå att nämnden, främst den politiska rekryteringsmodellen, utgör ett allvarligt hot om politisering av våra domstolar. Mot bakgrund av lagstiftarens målsättning att garantera domstolarnas självständighet, se ovan, kan det te sig märkligt att det samtidigt rekryteras politiker till den dömande verksamheten.

Jag anser att ett fortsatt tillstånd av politisering av den dömande makten riskerar i förlängningen såväl rättssäkerheten som medborgarnas förtroende för domstolarna. Vissa företrädare för rättsvetenskapen drar gränsen för politisering redan vid det partipolitiska valet till ämbetet, då de menar att det föreligger risk att nämndemännen ser sitt uppdrag i rätten som att, i första hand, vara representanter för partiet och dess ideologi.

Jag har kommit över intressant statistik i detta avseende och tänkte dela den med er. Det gjordes nämligen en enkätundersökning av en juriststudent i Stockholm 1996, som visade att hälften av nämndemännen sade sig vilja döma utifrån sina politiska åsikter, men att en tredjedel sade sig faktiskt göra det. En annan juriststudent i Stockholm valde i fjol att göra en uppföljningsundersökning. Resultatet av 2011 års undersökning visade att den tredjedelen av nämndemännen som 1996 sade att de faktiskt dömde efter sina politiska åsikter hade vuxit till att omfatta hela 46 procent av nämndemännen 2011.

 Som vi märker av resonemanget hittills har nämnden en mycket viktig uppgift i den dömande verksamheten, men det föreligger problem med bl.a. representativiteten och politisering. Jag är, i sammanhanget, benägen att även lyfta fram nämndemännens brist på juridisk kompetens som ännu en större invändning mot hela nämndemannainstitutet. Tusentals timmar av studier i rättsvetenskap, men även min praktiska erfarenhet, har öppnat mina ögon för att det faktiskt fordras viss kompetens av rättens aktörer om lagstiftarens krav på rättssäkerhet ska tillgodoses. Det fordras bl.a. kunskaper om rättssystemets struktur, juridisk teknik och metod, kunskaper om aktuell praxis etc… Frånvaron av dessa kunskaper riskerar leda till ökad subjektivism i den dömande verksamheten.

Enligt rättsvetenskaplig litteratur bör domarrollen förstås som bärare av två funktioner, en utredande som ställer krav på juridisk sakkunskap, och en beslutande som även bör ta sikte på sunt förnuft hämtat från samhälleliga värderingar. Bevisvärdering och påföljdsval kan sägas tillhöra den senare funktionen, och nämndemännen kan inom vissa ramar som den lagfarne domaren anger, låta sina egna värderingar råda. Rättsvetenskaplig forskning har tidigare visat att nämndemännen har en tendens att blanda ihop påföljdsfrågan med skuldfrågan, men även att de tenderar att utdöma hårdare straff än den lagfarne domaren. Vad jag anför om ökad risk för subjektivism kan härvid förstås som risken att lekmannen, på grund av bristande juridisk kompetens, ersätter rättslig analys med subjektiva intryck och egen (politisk) övertygelse.

Mot detta kan man invända att juristdomaren inte nödvändigtvis behöver besitta högre kunskaper i vare sig bevisrättslig metodik eller vittnespsykologi, men juristutbildningen och den professionella domarrollen ger i vart fall bättre förutsättningar att bibehålla den objektivitet som den dömande uppgiften faktiskt fordrar.

Det är emellertid på intet sätt konstruktivt eller snyggt att bara skälla på en ordning utan att framställa förslag till åtgärd. Mitt förslag är att vi kanske bör utreda den teknokratiska argumentationslinjen, vilken enkelt kansammanfattas med frågeställningen: Varför ska lekmän tillåtas bedöma de mest komplicerade juridiska frågeställningarna, men inte tillåtas ordinera medicin till sjuka?

Huvudargumentet mot lekmannadomarna är politiseringen av ämbetet. En politiker som utövar domarrollen frontalkrockar helt enkelt med lagstiftarens princip om domstolars självständighet. Bekännare till den teknokratiska linjen efterlyser en domarkår med gedigen juridisk kompetens, och övergripande förståelse för det juridiska beslutsfattandet. En civilrättsprofessor kommenterade detta på följande vis;

Juridiskt beslutsfattande handlar inte om social ingenjörskonst eller att uttrycka folkliga värderingar. Det handlar om att applicera förutsebara normer på nya fall utifrån de värderingar som ligger nedlagda i rättssystemet i sin helhet. Det är ofta svårt. Det kräver insyn i rättssystemet i sin helhet. Det kräver också utbildning, omdöme och integritet. Det kräver erfarenhet.   

 Mot den teknokratiska argumentationslinjen kan invändas att rättskipningen, utan nämndens närvaro, istället riskerar att judikaliseras och därmed uppfattas som elitistisk. Detta då jurister riskerar indoktrineras under sin utbildning med olika rättsprinciper och få dessa förstärkta senare under karriären, på bekostnad av det sunda förnuftet. Mot detta replikerar samme professor bl.a. att rättssäkerhetsprinciper som in dubio pro reo och in dubio mitius snarast är exempel på hur jurister genom utbildningen fostras i att sätta rättsäkerheten främst, och tenderar att tillskriva dessa större vikt i avvägningar mot andra värderingar än lekmannadomarna.

Låt oss nu ta ställning i frågan. Jag vet vilken modell jag förespråkar.

Gästbloggare; Daniel Salehi

Det skriftliga bevisets värde – En nationalitetsfråga 18 september, 2012

De flesta jurister anser att våra viktigaste handlingar ska dokumenteras i skrift, om inte för att undvika oklarheter parterna emellan så för att bevisvärdet av skriftliga handlingar är högt.

Rådande praxis inom migrationsrätten visar dock att bevisvärdet av skriftliga handlingar är kraftigt varierande beroende på dokumentens beskaffenhet. Handlingar från länder där den tekniska utvecklingen gått långsammare än i Sverige, exempelvis Irak och Somalia, tillmäts idag ett lägre bevisvärde än motsvarande handling från ett I-land. Detta även om det är fråga om en officiell handling utställd av en myndighet. Detta leder inte bara till problem för individen som kan få svårt att bevisa sina skyddsskäl utan också till en bevisvärdespresumtion som ofta ålägger den sökande en allt för stor bevisbörda. Denna presumtion står nämligen i direkt konflikt med principen om tvivelmålets fördel, the benefit of the doubt.

Denna princip innebär att en asylsökande skall få en lättnad av sin bevisbörda då han eller hon gjort ett ärligt försök att styrka sin berättelse och hans eller hennes allmänna trovärdighet inte ifrågasätts. Det faktiska resultatet av denna principkrock blir att trovärdigheten hos en asylsökande från ett land där handlingar och dokument typisk sett är av enklare beskaffenhet ifrågasätts direkt då bevisning åberopas, vilket ger att den asylsökande går miste om den bevislättnadsregel som tillkommit för att skydda honom eller henne i just sådana situationer.

Ett vägledande avgörande behövs för att skapa klarhet i en fråga som inte sällan ställer till det och som idag innebär att det skriftliga bevisets värde är en nationalitetsfråga.

Gästbloggare: Jonas Flodström

Lika ska bedömas lika! 14 september, 2012

De personer som ansökt om uppehållstillstånd, men fått avslag på sin ansökan och där ärendet slutligt kommit att avgöras, kan stoppa en kommande utvisning genom en ansökan om verkställighetshinder där man visar på att det finns nya omständigheter i ärendet som gör att ett återvändande till hemlandet inte är i överensstämmelse med utlänningslagen. Den ansökan görs då till Migrationsverket som efter en individuell prövning av de uppgivna omständigheterna i ärendet bedömer om det finns skäl att stoppa avvisningen eller utvisning och bevilja uppehållstillstånd.

Att en individuell prövning görs är positivt, då det innebär att varje person bedöms utifrån de omständigheter de själva uppgivit. Det så länge den individuella prövningen faktiskt också bara bygger på den sökandes omständigheter.

Som jurist kan man, kanske till många klienters besvikelse, aldrig lämna någon garanti för utgången i ett ärende, då även ärenden rörande samma fråga kan skilja sig åt när det väl kommer till omständigheterna och bevisningen. Men ju mer snarlika ärendena är, ju fler omständigheter som överensstämmer ärendena emellan och när bevisningen är nästintill likvärdig, söker man som jurist trygghet i praxis, både från ärenden man själv haft samt från de rättsfall som berör den aktuella frågeställningen. Man försöker, beroende på erfarenhet och kunskap, bilda sig, i vart fall, en preliminär bedömning av ärendets utgång. Man förlitar sig på lagstiftningen och den tolkning den fått i praktiken, man förlitar sig helt enkelt på att rättssäkerheten håller och att lika ska bedömas lika.

Något som svider extra hårt, när två personer, med liknande bakgrunder som ansökt på samma grund, liknande omständigheter och bevisning, får två helt motsatta beslut. Inte sällan kommer då frågor om beslutet, positivt som negativt, även påverkats av den enskilde beslutsfattarens bedömning av ärendet eller om skillnader som när i veckan eller vilken tid på dygnet ansökan ges in påverkar. Tankegångar som jag omedelbart avfärdar och av principiella skäl inte vill instämma i. Men vad är min förklaring, vad är mitt motargument? Den individuella prövningen som gjorts?

Nu kanske många av er tänker, om du vill ha en ny bedömning av ärendet så är det väl bara att överklaga till högre instans. Beklagligt nog måste jag då informera om att dessa beslut, alltså avslagsbeslut på en ansökan om verkställighetshinder på grund av familjeanknytning inte går att överklaga. Det tar slut där.

Piratkopia kan bli en dyr historia 14 augusti, 2012

Så här i semestertider är det många som far och flänger runtom i världen. Och då är det inte alls ovanligt att en och annan piratkopierad märkesvara inhandlas. En falsk Rolexklocka till en bråkdel av originalpriset, en piratkopierad Louis Vuitton-väska för någon hundring eller ett par fejkade Diorsolglasögon för inga pengar alls, på semesterresan kan det vara lockande att köpa billiga förfalskningar. Men se upp, olika lagar gäller i olika länder. I bland annat Italien är det helt förbjudet att köpa piratkopierade varor, vilket innebär att polisen kan bötfälla dig allt från 500 till 10 000 euro om du upptäcks med fejkade produkter. Även i Frankrike är det hårda regler om en person blir påkommen med att köpa piratkopierade varor.

I Sverige dömdes nyligen en kvinna till böter av Stockholms tingsrätt efter att hon försökt  importera piratkopior av väskor och andra accessoarer av kända märken. Hugo Boss och Louis Vuitton vann tvisten i domstolen mot den kvinna som försökt importera piratkopior av deras produkter. Rätten fann att kvinnan gjort sig skyldig till varumärkesintrång och hon tvingas betala totalt 95 000 kronor till företagen.

Att föra in en piratkopierad vara i Sverige idag för privat bruk är dock inte olagligt, så länge det inte är för kommersiellt bruk.

Hatem & Sjunghamn bjuder in till seminarium 25 april, 2012

I maj lanserar Hatem & Sjunghamns en föreläsningsserie i tre delar där aktörer och intressenter bjuds in till seminarium med humanjuridik i fokus. Första föreläsningen som äger rum den 7 maj mellan 18.00-20.00 i våra lokaler på Rådmansgatan 72, fokuserar vi på brottsoffret och den våldsutsatte och vänder oss framförallt till brottsofferjourerna.

Brottsofferjourerna är en av de aktörer som först kommer i kontakt med den våldsutsatte. Det är inte sällan den våldsutsatte känner till sina rättigheter och möjligheter, varför det tunga informationslasset hamnar hos just brottsofferjourerna. Vi jurister kommer oftast in i bilden under ett senare skede.

Vår erfarenhet säger oss också att om den våldsutsatte redan från början fått ta del av viss grundläggande juridisk information avseende sina rättigheter, skyldigheter och möjligheter har denne lättare att ta till den påbyggande information och rådgivning som vi jurister i ett senare skede tillhandahåller. Det är även syftet med detta seminarium, nämligen att genom informationsutbyte oss aktörer emellan utrusta den våldsutsatte med mer information på ett tidigt stadium.

De rättsområden som berör den våldsutsatte är sällan enbart i straffrätten, utan i de allra flesta fall kommer även frågor inom familjerätt upp.

Varmt välkomna att delta och närvara.

Det är begränsat antal platser som gäller. Anmälan sker till info@hatemsjunghamn.se och senast den 30 april. Seminariet är kostnadsfritt.