Blind rättvisa! 6 maj, 2013

Lagen, hur objektiv den än må vara, utövas till syvende och sist av människor, människor som har ett förflutet, ett bagage som formar deras glasögon, människor som hur objektiva de än tror sig vara, är färgade av sin bakgrund och sin omgivning.

Låt oss titta på mammor och pappor som, efter mycket om och men, hamnar i en vårdnadstvist. En slitsam vårdnadstvist, inte bara för föräldrarna utan faktiskt mest för barnen.
Ett vanligt scenario. En mamma och en pappa är inte överrens om barnen, vart de ska bo, hur länge de ska vara hos den ene och den andre, om de får färga håret grönt eller inte, om de får åka på semester till ett visst land eller inte. Ibland kommer föräldrarna från ett annat land än Sverige, ibland inte. Ibland är de muslimer, ibland inte.

Processen sätts igång, ombud stämmer med hull och hår, ensam vårdnad och intermistiskt (genast) ska det vara. Helst inget umgänge heller. Snabbupplysningar från socialtjänsten inhämtas, som inte annat än redogör för var föräldrarna står. Det sätts ut en muntlig förberedelse (sammanträde hos tingsrätten), det är gråt och tandagnisslan, har man tur enas man om något och drar tillbaka några av sina yrkanden (krav) annars fattas beslut av rådmannen (domaren), som man får lov att infinna sig i.

Det efterföljande spelet är att man följer beslutet, är i sitt bästa essä, träffar familjerätten och redogör för sin inställning varefter de fattar en rekommendation till domstolen inför dess sista avgörande. Det sätts ut en huvudförhandling (det som vanliga dödliga kallar rättegång) oftast en hel dag eller två med massor med vittnen. Domstolen fattar sitt beslut, oftast baserat på den rekommendationen som familjerätten avgett kring frågan om vårdnad, boende och umgänge. Slut. En process som tar ungefär ett år.

Både mammor och pappor är många gånger – pga. brist på bevisning – i händerna på familjerätten och domaren och deras inställning, värderingar och fördomar. Har de tur kan fördomarna slå till deras fördel, har de otur så inträffar det motsatta. Det är sällan vi ser ett vårdnadsärende där någon inte hamnar i klorna på monstret fördom – oavsett vem av dem som är vår klient. Speciellt när vi företräder båda mammor och pappor.

En kvinna från ett land i Mellanöstern är utsatt för hedersrelaterat våld och en man från ett land i samma region med största sannolikhet kommer att kidnappa sina barn och bosätta sig i sitt forna hemland. Frågor om kontroll och makt är genast mycket viktiga. Men inte om föräldrarna är etniskt svenska och den ena parten vägrar utge barnen när det är dags för umgänge. En kvinna som gjort många polisanmälningar som är nedlagda, hon är en aningen hysterisk. Och en far som hellre åker Finladsfärjan och super en helg istället för att utöva umgänge med sina barn, måste ju få ha lite kul. Ja så ser det faktiskt ut. För i en vårdnadstvist agerar inte bara föräldrarna, utan ombud, socialtjänstpersonal, umgängesstöd, vittnen, rådmän och nämndemän. Alla har fördomar. På något sätt.

De bortglömda barnen 12 februari, 2013

Innan debatten kring begreppet barnfattigdom upphör och när jakten på papperslösa intensifieras, finns det anledning att påminna om barnfamiljerna som lever gömda i Sverige. Gömda för att de fått avslag i alla instanser på sina ansökningar om att få uppehållstillstånd och alldeles för rädda för att ens tänka tanken att återvända till sina hemländer. Vi, som arbetar som volontärer inom Läkare i Världen, möter dem varje vecka på kliniken för papperslösa. Där kan vi bistå med medicinsk vård, psykosocialt stöd och juridisk rådgivning.

Men de vi träffar ger oss en djupt tragisk inblick i människors utsatthet. Det vi ser är barnfamiljer med mödrar, som helt tappat hoppet och inte längre förmår se till sina barns behov av uppmärksamhet, närhet och ömhet. Mödrar med svarta ögon, som inte kan eller orkar hantera de hemska upplevelser, de varit utsatta för i form av gruppvåldtäkter och misshandel ofta inför barnens ögon. Mödrar som inte förmår tala med någon om detta, inte ens med sina män, om de har några. Mödrar som går in i apati, som sen smittar av sig på barnen. Fäder som tappat fotfästet och inte kan hantera situationen. I väntan på ingenting försvinner tilltron till en framtid och att ta sitt liv ses som den enda lösningen. I ett rum på sex kvadratmeter bor en apatisk mamma, en suicidal pappa och två söner. Den ena sonen ligger med sond och har slutat kommunicera. Någon annanstans bor en skuldtyngd mamma, som tystnat och avskärmar sig, tillsammans med sina två tonårsbarn. Barn som får ta över allt ansvar för sitt gömda liv i Sverige. Barn som får flytta från det ena boendet till det andra, nu senast ett iskallt rum med kackerlackor för 3.000 kr i månaden. Alla lever de med den ständiga oron och rädslan att bli upptäckta av polisen och tillbakaskickade till sina hemländer, som de en gång tvingats fly ifrån.

Barnens utsatthet är total och de finns här – mitt ibland oss.

Marianne Gillgren

Efter smekmånaden kommer försäljning 8 januari, 2013

För drygt tre år sedan satte jag och min kollega, vän och partner våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att slå slag i saken och satsa på en egen byrå, en byrå i den juridiska världen. Året var 2009 och vi var rätt nya och gröna. Vi hade efter examen bara hunnit arbeta i drygt ett år på en organisation som hjälpte våldsutsatta kvinnor, egentligen ett arbete som inte innehöll särskilt mycket juridik, snarare ett arbete av kurativt slag.

Vi var nyutexaminerade men ack så modiga, djärva och så naiva. Vi skulle minsann starta ett eget företag och jurister som vi är, var det ju förstås juridik vi skulle syssla med. Bestämde oss gjorde vi någon gång tidig vår på en av våra dagliga tågresor mellan Uppsala och Stockholm.

Sommaren 2009 var det då dags. Med ett lån på banken och några hundralappar i fickan hyrde vi oss en fin lokal på Östermalm för där sitter ju seriösa jurister. Samma sommar satt vi mittemot varandra på vårt fina kontor med varsin nyinköpta iPhone och en gammal dator och stirrade på varandra. Stirrade på varandra gjorde vi i väntan på att det skulle ringa och klienterna skulle strömma in. Vi började låtsas att vara bra upptagna och stressade över vår extremt pressade schema. Innerst inne visste ju vi båda två att vi lekte upptagna affärskvinnor för faktum kvarstod, vi hade inga jobb och de få samtal som kom in till byrån var antingen försäljare som ville pracka på oss dåliga avtal eller personer som ville snylta på oss som nya i gamet och orutinerade på att sätta priser och ta betalt för vårt arbete. Hösten 2009 låtsades vi ha fullt upp, gick på alla starta-eget-kurser (det fanns och finns oändligt många sådana), satte upp fina dokument, bestämde vilka möten vi skulle ha varje vecka (det blev oändligt många varje vecka), pratade hemsida och vilken inredning vi skulle ha på vår byrå. Likviditeten (lånet) började sina på kontot och vi som var så upptagna förstod inte var pengarna var och när kontot skulle fyllas på.

Rätt snabbt insåg vi att smekmånaden var över. Att det inte var alla fina starta-eget-kurser, möten och dokument vi skulle ägna oss åt. Det var dags att sälja. Var och varannans mardröm och definitivt för oss jurister. För vi jurister ska ju inte sälja, vi jurister ska bara finnas till och få jobb. Någon dag. Någon gång. Det är nämligen så vi är skolade. Man ska vara bäst på teorier, skriva bra, kunna juridik, förhandla och lite till. Men det här med att kunna hantera människor i kris, vinna ett förtroende, skapa sig ett namn och varumärke, det hör inte hemma i skolan. Verkligheten hann ikapp oss. Vi började titta oss omkring och fundera över vårt nätverk. Vem, vilka fanns i vårt nätverk? Vilka skulle vi vilja ha i vårt nätverk? Det var helt enkelt dags att sätta sig och lyfta på luren. Denna lur som man annars helst lyfter under morgondagen. Eller dagen efter.

Vi insåg där och då i vårt fina kontor som åt 10 procent av vårt lån i månaden att starta företag inte handlade om att vara påläst på allt, ha fina dokument, gå på möten konstant, springa på alla starta-eget-kurser eller betala dyra pengar för ett varumärke. Det handlar om att tro på sig själv och sin egen förmåga att få andra att gilla dig och därmed välja just dig. Det handlar om att ge klara besked och vara ödmjuk inför uppdraget. Det handlar helt enkelt om att våga vara mänsklig och stå för sin egen person.

Nadja Hatem, VD Hatem&Sjunghamn Juristbyrå

God Jul och Gott nytt år! 21 december, 2012

Året närmar sig sitt slut. Det börjar bli dags att summera, reflektera och ta avstamp. Det här är årskrönikornas tid, listornas tid, backspegelns tid. Just i dagarna fick vi skäll för att vi skryter så om vår framgång och att vi minsann är så självupptagna. Att det är dags att vi slutar vara det. Tråkig inställning tycker vi, om inte vi själva tycker att vi är bra, tror på oss själva och på det vi ändå har åstadkommit dessa få år som egna, hur ska andra tycka att vi är bra?

Vi skryter. Vi skriker högt. Vi vågar synas. Vi skapar oss ett liv och en identitet som jurister, som människor och kvinnor och som företagerskor. Väldans tråkigt att  det stör vissa personers harmoni. För vi skriver historia, i alla fall vår historia. Den dagen vi blickar tillbaka ska vår historia vara fullt med äventyr, mod, glädje och lust. För vem vill att ens historiebok ska innehålla gnäll, tristess och grå vardag där det alltid var någon annans fel? Gott folk, det är dags att vända blad och börjat ett nytt äventyr, ett nytt år.

Året som gått, ack så bitterljuvt det var. Vi har ställt oss på kanten och vimlat, testat nya saker som vi aldrig trodde vi skulle våga, tagit diskussioner och fighter om vår framtid, slagits för vårt skötebarns existens och framtid. Vi har vågat ta ansvar för andra människor och deras liv och öde. Vi har åkt på stryk, fallit platta, slickat våra sår och rest på oss igen. Vi har inspirerat ungdomar, kvinnor och företagare. Vi har blivit inspirerade, tänkt och drömt.  Vi har hjälpt människor i nöd, benat ut det som händer runt omkring dem, slagits för deras sak, vunnit ibland, kompromissat ibland och förlorat ibland. Vi har lärt oss av våra misstag och vågat prioritera. Vi har också smakat på företagandets baksidor och den ensamma väg vi har valt. Men vi haft vårt bästa och mest lärorika år. För drömmen och visionen är det sista som överger oss.

Nu blickar vi framåt och säger god jul och gott nytt år från oss.

Love and peace

Nadja & Anuta

Låt oss tala om nämndemännen 13 december, 2012

Då rösträtten är individuell, och lekmannadomaren formellt sett är jämställd med den lagfarnadomaren, menar företrädare för rättsvetenskapen att även det juridiska ansvaret för domen är att betrakta som individuell. Detta förhållande torde ställa höga krav på den som önskar inneha ämbetet som nämndeman.

Det råder emellertid inga formella kompetenskrav för den som önskar beträda nämndemannaämbetet. Rekryteringsideologin är istället så utformat att svara mot det allmänna rättsmedvetandet. Det allmänna rättsmedvadå? Lagmotiven säger följande härom;

Det råder en bred politisk enighet om att lekmannamedverkan i våra domstolar är av stort värde. Nämndemännens medverkan bidrar till att domstolens avgöranden ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Nämndemännen har en särskilt viktig roll när det gäller bedömningsfrågor, t.ex. angående bevisvärdering och påföljdsval. Nämndemännens medverkan bidrar därmed till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättskipningen. Vidare tillgodoser nämndemännen medborgarnas intresse av insyn i domstolarnas verksamhet.

Faktum är att det allmänna rättsmedvetandet, allmänna värderingar i samhället, förekommer som motivering för lekmannadomare i så gott som alla statliga utredningar som till dags dato berört frågan. Det råder dock ingen konsensus i vare sig rättsvetenskapen, eller någon annanstans för den delen, kring detta begrepps explicita definition. Det ligger nästan i begreppets karaktär att vara allmängiltigt, och därigenom svårdefinierat.

Brottsförebyggande rådet hade vid ett tillfälle för ett par år sedan att ”ta den juridiska tempen” på samhället, och försökte skönja inställningen hos allmänheten kring frågan om brott och straff, vilket med fog kan sägas utgöra det allmänna rättsmedvetandet om det nu existerar något sådant. Generaldirektören för rådet presenterade följande, kanske inte så överraskande, resultat;

Ett genomgående resultat var att variationen i allmänhetens inställning var mycket stor, och betydligt större än vad den var bland, låt oss säga, kriminalpolitiskt mer skolade grupper av befolkningen. Med en sådan heterogen bild är det svårt att klarlägga en allmänhetens inställning, snarare handlar det om ett antal olika rättsmedvetanden.

Nu vet vi varför nämnden finns, men hur tillkommer den då? Jo, nämndemän har alltsedan 1863 valts av en politisk församling. Nämndemän till tingsrätten och hovrätten nomineras och väljs av de kommunalt företrädda politiska partierna i kommunfullmäktige respektive landstingsfullmäktige. Det är en valberedning som tar emot politikernas nomineringar och ställer dessa samman för att kunna presentera dem för fullmäktige som fattar det slutliga beslutet.

Lagen fastställer att såväl valberedning som kommunfullmäktige har att beakta samhällsrepresentativiteten vad gäller faktorer som ålder, kön, etnicitet och yrke vid nämndens slutliga sammansättning. So far so good, men hur ser verkligheten ut då? Jo, Domstolsverkets senaste kartläggning av nämndemannakåren visar att könsfördelningen är näst intill jämn, men att det förekommer en lägre andel nämndemän med utländsk bakgrund än i befolkningen i stort, och att människor under 40 år är kraftigt underrepresenterade. Anmärkningsvärt i sammanhanget är varannan nämndeman är över 60 år. Det råder med andra ord en underrepresentation i dessa avseenden.

Domstolsverkets kartläggning av kommunernas rekryteringsarbete visar att endast drygt 40 procent av partiernas nomineringsansvariga arbetade särskilt med att rekrytera personer från underrepresenterade samhällsgrupper, medan ungefär lika stor andel angav att de inte alls jobbade med denna fråga. Som skäl till varför de ej jobbade med insatser för att förstärka den lagstadgade representativiteten angav 43 procent av de tillfrågade att de saknade behov av att göra det, 11 procent angav att de var omedvetna om lagstiftarens syfte, 18 procent uppgav att de saknade resurser att nominera underrepresenterade grupper, medan 20 procent angav andra skäl till varför de ej aktivt jobbade för att stärka representativiteten.

Nämndemannakårens brist på samhällsrepresentativitet, och institutets oförmåga att leva upp till ett utopiskt ideal om ett allmänt rättsmedvetande kan anses som allvarliga nog, men jag oroar mig mer för den politisering som nämnden faktiskt utgör av den dömande verksamheten, en av folkstyrelsens viktigaste grundpelare. I flertalet statliga utredningar, vilka behandlat nämndemanna- och domarämbetet, har den grundläggande utgångspunkten varit vikten av att kunna garantera domstolarnas självständighet. Den senaste utredningen (SOU 2011:42, s. 16) avviker på inget vis från denna utgångspunkt;

Enligt regeringsformen får ingen myndighet, inte heller riksdagen, bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Denna självständighet är fundamental för att domstolarna ska kunna fylla sina funktioner i samhället. En grundläggande utgångspunkt för vårt arbete har varit vikten avatt domstolarnas självständighet garanteras.

Jag vågar påstå att nämnden, främst den politiska rekryteringsmodellen, utgör ett allvarligt hot om politisering av våra domstolar. Mot bakgrund av lagstiftarens målsättning att garantera domstolarnas självständighet, se ovan, kan det te sig märkligt att det samtidigt rekryteras politiker till den dömande verksamheten.

Jag anser att ett fortsatt tillstånd av politisering av den dömande makten riskerar i förlängningen såväl rättssäkerheten som medborgarnas förtroende för domstolarna. Vissa företrädare för rättsvetenskapen drar gränsen för politisering redan vid det partipolitiska valet till ämbetet, då de menar att det föreligger risk att nämndemännen ser sitt uppdrag i rätten som att, i första hand, vara representanter för partiet och dess ideologi.

Jag har kommit över intressant statistik i detta avseende och tänkte dela den med er. Det gjordes nämligen en enkätundersökning av en juriststudent i Stockholm 1996, som visade att hälften av nämndemännen sade sig vilja döma utifrån sina politiska åsikter, men att en tredjedel sade sig faktiskt göra det. En annan juriststudent i Stockholm valde i fjol att göra en uppföljningsundersökning. Resultatet av 2011 års undersökning visade att den tredjedelen av nämndemännen som 1996 sade att de faktiskt dömde efter sina politiska åsikter hade vuxit till att omfatta hela 46 procent av nämndemännen 2011.

 Som vi märker av resonemanget hittills har nämnden en mycket viktig uppgift i den dömande verksamheten, men det föreligger problem med bl.a. representativiteten och politisering. Jag är, i sammanhanget, benägen att även lyfta fram nämndemännens brist på juridisk kompetens som ännu en större invändning mot hela nämndemannainstitutet. Tusentals timmar av studier i rättsvetenskap, men även min praktiska erfarenhet, har öppnat mina ögon för att det faktiskt fordras viss kompetens av rättens aktörer om lagstiftarens krav på rättssäkerhet ska tillgodoses. Det fordras bl.a. kunskaper om rättssystemets struktur, juridisk teknik och metod, kunskaper om aktuell praxis etc… Frånvaron av dessa kunskaper riskerar leda till ökad subjektivism i den dömande verksamheten.

Enligt rättsvetenskaplig litteratur bör domarrollen förstås som bärare av två funktioner, en utredande som ställer krav på juridisk sakkunskap, och en beslutande som även bör ta sikte på sunt förnuft hämtat från samhälleliga värderingar. Bevisvärdering och påföljdsval kan sägas tillhöra den senare funktionen, och nämndemännen kan inom vissa ramar som den lagfarne domaren anger, låta sina egna värderingar råda. Rättsvetenskaplig forskning har tidigare visat att nämndemännen har en tendens att blanda ihop påföljdsfrågan med skuldfrågan, men även att de tenderar att utdöma hårdare straff än den lagfarne domaren. Vad jag anför om ökad risk för subjektivism kan härvid förstås som risken att lekmannen, på grund av bristande juridisk kompetens, ersätter rättslig analys med subjektiva intryck och egen (politisk) övertygelse.

Mot detta kan man invända att juristdomaren inte nödvändigtvis behöver besitta högre kunskaper i vare sig bevisrättslig metodik eller vittnespsykologi, men juristutbildningen och den professionella domarrollen ger i vart fall bättre förutsättningar att bibehålla den objektivitet som den dömande uppgiften faktiskt fordrar.

Det är emellertid på intet sätt konstruktivt eller snyggt att bara skälla på en ordning utan att framställa förslag till åtgärd. Mitt förslag är att vi kanske bör utreda den teknokratiska argumentationslinjen, vilken enkelt kansammanfattas med frågeställningen: Varför ska lekmän tillåtas bedöma de mest komplicerade juridiska frågeställningarna, men inte tillåtas ordinera medicin till sjuka?

Huvudargumentet mot lekmannadomarna är politiseringen av ämbetet. En politiker som utövar domarrollen frontalkrockar helt enkelt med lagstiftarens princip om domstolars självständighet. Bekännare till den teknokratiska linjen efterlyser en domarkår med gedigen juridisk kompetens, och övergripande förståelse för det juridiska beslutsfattandet. En civilrättsprofessor kommenterade detta på följande vis;

Juridiskt beslutsfattande handlar inte om social ingenjörskonst eller att uttrycka folkliga värderingar. Det handlar om att applicera förutsebara normer på nya fall utifrån de värderingar som ligger nedlagda i rättssystemet i sin helhet. Det är ofta svårt. Det kräver insyn i rättssystemet i sin helhet. Det kräver också utbildning, omdöme och integritet. Det kräver erfarenhet.   

 Mot den teknokratiska argumentationslinjen kan invändas att rättskipningen, utan nämndens närvaro, istället riskerar att judikaliseras och därmed uppfattas som elitistisk. Detta då jurister riskerar indoktrineras under sin utbildning med olika rättsprinciper och få dessa förstärkta senare under karriären, på bekostnad av det sunda förnuftet. Mot detta replikerar samme professor bl.a. att rättssäkerhetsprinciper som in dubio pro reo och in dubio mitius snarast är exempel på hur jurister genom utbildningen fostras i att sätta rättsäkerheten främst, och tenderar att tillskriva dessa större vikt i avvägningar mot andra värderingar än lekmannadomarna.

Låt oss nu ta ställning i frågan. Jag vet vilken modell jag förespråkar.

Gästbloggare; Daniel Salehi

Diskrimineringsbefriad rättsprocess? 28 november, 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är inte mer naiv än någon annan, och begriper därför att det förekommer etnisk diskriminering i varierande grad och form i samhällets alla tänkbara delar. Diskriminering förekommer i skolan, affären, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, ja ni förstår, precis överallt i samhället. Ni kanske, i likhet med mig, dessutom har utsatts för det, antingen direkt eller indirekt. Vad jag däremot har varit blåögd för är att det faktiskt även förekommer diskriminering inom den självaste delen av samhället som har att tillrättavisa de som diskriminerar – nämligen rättsprocessen i rättssalen. Tillåt mig förtydliga för säkerhets skull: Det förekommer diskriminering huset där man tillrättavisar de som diskriminerar, nämligen i domstolarna. Var det tydligt nog? Jag menar inte att ha en nedlåtande ton på något vis, men jag vill bara göra det glasklart vad jag trodde var en omöjlighet – nämligen att det förekommer diskriminering inne i rättssalarna. Pust, Jag kan knappt begripa det.

Med diskriminering i rättssalarna menar jag inte det uppenbara förhållandet med politiskt tillsatta lekmannadomare, nämndemän, vilka är företrädare från öppet rasistiska partier (host host SD host host) och har att agera domare i så gott som alla måltyper inom rättsprocessen. Märk väl att detta förhållande kan te sig uppenbart då det rör sig om migrationsmål, exempelvis när en utlänning söker rätt att uppehålla sig i Sverige. Nej, detta ämne har vi all anledning att återkomma till i en framtida krönika. Idag vill jag prata mer om en rapport jag läste för en tid sedan som berörde ämnet diskriminering i rätten.

Rapporten kom från Brottsförebyggande rådet (Brå), och behandlade just ämnet om diskriminering inom rättsprocessen. Brå berättar att det finns beklagligt lite forskning, publicerad i Sverige, om faktorer som kan leda till att personer med utländsk bakgrund diskrimineras under själva domstolsförfarandet, men att den forskning som väl finns pekar på att kommunikationsproblem och stereotypa föreställningar under domstolsförhandlingar är de faktorer som ytterst leder till diskriminering i rättegångssalarna.

Va?! Ja ni läste rätt, det är tydligen så att faktorer som med enkla medel kan avhjälpas, med hjälp av bl.a. duktiga rättstolkar (och att man faktiskt ger f*n i att vara fördomsfull under själva förhandlingen), tillåts verka diskriminerande för personer med utländsk bakgrund. Vad gäller kommunikationsproblemen lyfte rådet fram muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna, vilka i domstol verkar vara mest diskriminerande för både tilltalade och målsägande som inte har svenska som modersmål.

BRÅ säger här något som Christian Diesen, professor i processrätt, berörde redan 2006 i sin skrivelse Negativ särbehandling i rättskedjans alla led. Man kan sammanfattningsvis säga att BRÅ och Diesen säger att det är svårare för tilltalade som inte har svenska som modersmål att framstå som trovärdiga, och att de därför i högre utsträckning, än de som talar flytande svenska, riskerar att komma med förklaringar som kan ge upphov till rimligt tvivel.

BRÅ berättar i sin rapport att de genomförde enkätundersökningar och intervjuer med såväl nämndemän som lagfarna domare, och att de kom fram till att dessa ämbetsmän i hög utsträckning upplevade det vara svårare att bedöma trovärdigheten i uppgifter som framförs av personer med utländsk bakgrund, vilkainte har svenska som modersmål.

BRÅ gjorde även ett intressant fynd, nämligen att det inte bara var språkförbistringar och nämndemännen och domarnas bristande förmåga att bedöma trovärdigheten hos dessa människor som resulterade i diskriminering. Nej, de noterade att det även föreligger ett stort sidoordnat problem. Problemet: framförallt nämndemännen upplever att personer med bristande kunskaper i svenska, vilka många gånger har hjälp av en tolk för att göra sig förstådda, pressar deras tidsscheman.

Följande citat är hämtat från en intervju med en grupp nämndemän, och visar påtagligt hur orealistiska förväntningar om hur lång tid en förhandling får ta kan påverka både stämningen i domstolen, men även förutsättningarna inför rättens överläggning och beslutsfattande.

… [Tolken] var väldigt duktig men när [...] åklagaren eller försvararen ställde frågor så översätts det då till det här språket. Och sedan så blir det ju ett väldigt blablabla då va, som sedan översätts till svenska. [...] I det här fallet fick vi då svar på allt annat än vi ville ha svar på. [...] Och det där blir ju väldigt irriterande ifrån allas sida [...] Och det här drar ju ut på tiden och vi är ju människor. Vi sitter ju och blir lite grann irriterade [...]. Där vill jag påstå att det finns en sådan där liten risk att – inte för att jag sedan vill påstå att vi dömde annorlunda men att man får en attityd där va, det är mänskligt tycker jag men det påverkar ju inte domen tycker jag.

Pust! Tur att han bara blir en smuuuula irriterad och bara får en attityd, och att det inte påverkar domen… Nej, jag ska inte säga något här…

Vi skulle ju inte behandla nämndemän sa vi, men när vi ändå är inne på det spåret, så kan jag låta meddela ett intressant fynd i Brås rapport. Vid diskussioner med nämndemän synliggjordes nämligen tendenser till att bedöma vissa brott särskilt strängt, och en vilja att statuera exempel när det gäller mål där den tilltalade var av annan etnicitet. BRÅ redogör för enkätsvaren och förtydligar i detta avseende att det finns beskrivningar i domstolar om uppfattningen att utländska målsäganden ”får tåla det de varit utsatta för”, då det var ”normalt i dessa kulturer med våld mot kvinnor och barn”.

Nu har de i rättsprocessen som tillhör annan etnicitet än svensk inte bara fördomarna, och den bristande trovärdigheten som följer av oförmågan att uttrycka sig på finsvenska mot sig inom rättssalarna. Nej, man har även nämndemännen och deras fördomar om vad som är normalt förekommande i ”utlandet”, denna homogena plats utanför Sverige, mot sig. Synd bara att nämndemännen får vara med och fatta livsavgörande beslut kring människors liv och framtid.

Mot bakgrund av denna uppvisade enfald hos framförallt nämndemännen är det ju synd att de ens får fatta små beslut som rör de själva… God man åt nämndemännen!

Gästbloggare: Daniel Salehi

I Sverige kan man inte göra två saker samtidigt 25 september, 2012

Efter en mycket spännande kvällsdiskussion med Rebecca Lucander, VD på Allbright, kring män och kvinnor i arbetslivet, kvinnor i ledningsgrupper och kvinnlig representation i styrelsegrupper står det fortfarande klart- kvinnor är fortfarande underrepresenterade i alla ovanstående befattningar och det kvarstår en lång väg att gå.

AllBrights årliga rapport, ”En kartläggning av Sveriges bästa och sämsta företag för kvinnor att göra karriär”, som släpps idag visar följande;

• att 40 procent av bolagen inte har en enda kvinna i sin ledningsgrupp.
• att 75 procent av kvinnorna i ledningsgrupperna sitter på stabsfunktioner.
• att kvinnor befordrar kvinnor. Av de 10 bästa bolagen har 5 kvinnliga VD:ar.
• att antalet kvinnor i styrelsen inte påverkar hur många kvinnor som sitter i ledningsgruppen.
• att hälsovårdsbranschen är bäst på att tillvarata kvinnors kompetens.

Med andra ord ganska mörka siffror och siffror som inte riktigt matchas med de otaliga diskussioner som pågår om jämställdhet mellan män och kvinnor. Som jurist, delägare och kvinna möts man av diverse frågeställningar som jag har svårt att tro att en manlig kollega skulle möta idag. Bara där bottnar det en extrem djup ojämställdhet, i hur människor förhåller sig till kvinnor som driver företag och i synnerhet kvinnor i vår bransch. Nästan alla frågor slutar med en enda fråga- hur ska du göra när du får barn? Kommer du då att lägga ner din verksamhet? Då brukar jag förklara att mitt företag inte är en hobby.

En mycket god vän till mig sa en mycket klok sak. Hon sa ”I Sverige kan man inte göra två saker samtidigt”. Det är något som jag verkligen har tagit till mig och som har stillat min inställning till att driva företag, ha familj och få det att gå ihop såsom det så vackert talas om så ofta- seminarier som alltid är fullsatta av kvinnor. För män verkar nämligen inte ha några problem med att få det att gå ihop.

Så hur ska vi få jobb och familjeliv att gå ihop? Jag är övertygad om att det kanske inte är meningen att man ska få det att gå ihop- eller snarare vad innebär det att få det att gå ihop? Att man kan sluta arbeta kl. 15.30 för att hämta barn på dagis? Eller att man ska ha hemlagat på bordet kl. 18.00 och läst en godnattsaga vid 19.30? Jag tror visst att man kan ha det så, men då tror jag, bittert eller ljuvt, att karriären får offras en aning. Självfallet beror det också på vilket jobb man har, men i min bransch har jag svårt att se att man kan ha det så. Om inte annat så är du borta ur gamet redan tidig eftermiddag och du är inte nåbar för dina klienter, vilket också innebär att man tappar sitt goda rykte och försvinner. Tycka vad man tycka vill om det.

‘”I Sverige kan man inte göra två saker”. Ja, för i Sverige är man antingen mammaledig eller arbetande kvinna. Man är antingen på jobb eller har gått hem för dagen. Man är antingen eller. Jag tror på fullt allvar att man kan komma en bra bit på vägen i karriären och i privatlivet om man vågade vara både ock! För till syvende och sist handlar det om vilken inställning man har till livet. Antingen är man allt eller så är man en sak i taget.

 

Glad midsommar! 21 juni, 2012

Kära läsare,

Nu går Hatem, halva styrkan på Hatem & Sjunghamn på semester. Vi vill passa på att önskar er en fin sommar med mycket glädje, sol och frid. Vi hoppas att sommaren för med sig massvis med energi till alla!

Imorgon är det Midsommar, något som innebär att vi går mot mörkare tiden, något som vi absolut inte tror på utan vi håller humöret upp och tror att vi går mot ljusare tider.

Vi håller sommaröppet på kontoret och ni är välkomna att höra av er under kontorstid på 08-410 05 220 alternativt på info@hatemsjunghamn.se

 

Må väl och ta hand om varandra!

Nadja och Anuta

Att vara eller icke vara! 14 juni, 2012

Zlatan och Loreen är svenskar! Rösterna har de senaste veckorna höjts i media efter att SD ifrågasatte Loreens svenskhet i samband med att hon kammade hem förstaplatsen i Eurovision Song Contest. När är man svensk egentligen? Och varför är det överhuvudtaget intressant att diskutera vem som är svensk. Har det med framgångar att göra? När man är framgångsrik så är man svensk men inte annars? Och varför sade ingen att Taimour Abdulwahab, självmordsbombaren i Stockholm var svensk? Även vi har av SDs håll beskyllts för att vara jurister med utländsk examen som hjälper muslimska kvinnor att skilja sig och se till att flyktingar får stanna i Sverige. Vi har också fått representera alla företagare av utländsk härkomst. När slutar man vara invandrare egentligen? För jag har då inte vandrat någonstans. Inte heller har min kollega Anuta Sjunghamn gjort, lika lite har Zlatan och Loreen vandrat. Faktiskt inte heller Taimour Abdulwahab. På 90-talet tvingades vi under religionstimmen ställa oss upp i klassrummet och berätta om islam, eftersom vi visste vad det handlade om. Idag får vi berätta om hur det känns att vara invandrad företagare. Det är ungefär samma sak. Men vi gör det alltid och anledningen är att vi har en vision om att förändra bilden av invandrad, jurist, kvinna, företagarska och ung. För allt det där och lite till är vi.

Glad påsk! 5 april, 2012

Vi på Hatem & Sjunghamn önskar er alla en glad påsk från Frankrike och från Stockholm.

Vi är åter på tisdagen den 10 april och välkomnar alla att kontakta oss för juridisk rådgivning, besök, fika, lunch eller bara vanlig chit chat!

Peace and love!

Nadja och Anuta