Diskrimineringsbefriad rättsprocess?

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är inte mer naiv än någon annan, och begriper därför att det förekommer etnisk diskriminering i varierande grad och form i samhällets alla tänkbara delar. Diskriminering förekommer i skolan, affären, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, ja ni förstår, precis överallt i samhället. Ni kanske, i likhet med mig, dessutom har utsatts för det, antingen direkt eller indirekt. Vad jag däremot har varit blåögd för är att det faktiskt även förekommer diskriminering inom den självaste delen av samhället som har att tillrättavisa de som diskriminerar – nämligen rättsprocessen i rättssalen. Tillåt mig förtydliga för säkerhets skull: Det förekommer diskriminering huset där man tillrättavisar de som diskriminerar, nämligen i domstolarna. Var det tydligt nog? Jag menar inte att ha en nedlåtande ton på något vis, men jag vill bara göra det glasklart vad jag trodde var en omöjlighet – nämligen att det förekommer diskriminering inne i rättssalarna. Pust, Jag kan knappt begripa det.

Med diskriminering i rättssalarna menar jag inte det uppenbara förhållandet med politiskt tillsatta lekmannadomare, nämndemän, vilka är företrädare från öppet rasistiska partier (host host SD host host) och har att agera domare i så gott som alla måltyper inom rättsprocessen. Märk väl att detta förhållande kan te sig uppenbart då det rör sig om migrationsmål, exempelvis när en utlänning söker rätt att uppehålla sig i Sverige. Nej, detta ämne har vi all anledning att återkomma till i en framtida krönika. Idag vill jag prata mer om en rapport jag läste för en tid sedan som berörde ämnet diskriminering i rätten.

Rapporten kom från Brottsförebyggande rådet (Brå), och behandlade just ämnet om diskriminering inom rättsprocessen. Brå berättar att det finns beklagligt lite forskning, publicerad i Sverige, om faktorer som kan leda till att personer med utländsk bakgrund diskrimineras under själva domstolsförfarandet, men att den forskning som väl finns pekar på att kommunikationsproblem och stereotypa föreställningar under domstolsförhandlingar är de faktorer som ytterst leder till diskriminering i rättegångssalarna.

Va?! Ja ni läste rätt, det är tydligen så att faktorer som med enkla medel kan avhjälpas, med hjälp av bl.a. duktiga rättstolkar (och att man faktiskt ger f*n i att vara fördomsfull under själva förhandlingen), tillåts verka diskriminerande för personer med utländsk bakgrund. Vad gäller kommunikationsproblemen lyfte rådet fram muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna, vilka i domstol verkar vara mest diskriminerande för både tilltalade och målsägande som inte har svenska som modersmål.

BRÅ säger här något som Christian Diesen, professor i processrätt, berörde redan 2006 i sin skrivelse Negativ särbehandling i rättskedjans alla led. Man kan sammanfattningsvis säga att BRÅ och Diesen säger att det är svårare för tilltalade som inte har svenska som modersmål att framstå som trovärdiga, och att de därför i högre utsträckning, än de som talar flytande svenska, riskerar att komma med förklaringar som kan ge upphov till rimligt tvivel.

BRÅ berättar i sin rapport att de genomförde enkätundersökningar och intervjuer med såväl nämndemän som lagfarna domare, och att de kom fram till att dessa ämbetsmän i hög utsträckning upplevade det vara svårare att bedöma trovärdigheten i uppgifter som framförs av personer med utländsk bakgrund, vilkainte har svenska som modersmål.

BRÅ gjorde även ett intressant fynd, nämligen att det inte bara var språkförbistringar och nämndemännen och domarnas bristande förmåga att bedöma trovärdigheten hos dessa människor som resulterade i diskriminering. Nej, de noterade att det även föreligger ett stort sidoordnat problem. Problemet: framförallt nämndemännen upplever att personer med bristande kunskaper i svenska, vilka många gånger har hjälp av en tolk för att göra sig förstådda, pressar deras tidsscheman.

Följande citat är hämtat från en intervju med en grupp nämndemän, och visar påtagligt hur orealistiska förväntningar om hur lång tid en förhandling får ta kan påverka både stämningen i domstolen, men även förutsättningarna inför rättens överläggning och beslutsfattande.

… [Tolken] var väldigt duktig men när […] åklagaren eller försvararen ställde frågor så översätts det då till det här språket. Och sedan så blir det ju ett väldigt blablabla då va, som sedan översätts till svenska. […] I det här fallet fick vi då svar på allt annat än vi ville ha svar på. […] Och det där blir ju väldigt irriterande ifrån allas sida […] Och det här drar ju ut på tiden och vi är ju människor. Vi sitter ju och blir lite grann irriterade […]. Där vill jag påstå att det finns en sådan där liten risk att – inte för att jag sedan vill påstå att vi dömde annorlunda men att man får en attityd där va, det är mänskligt tycker jag men det påverkar ju inte domen tycker jag.

Pust! Tur att han bara blir en smuuuula irriterad och bara får en attityd, och att det inte påverkar domen… Nej, jag ska inte säga något här…

Vi skulle ju inte behandla nämndemän sa vi, men när vi ändå är inne på det spåret, så kan jag låta meddela ett intressant fynd i Brås rapport. Vid diskussioner med nämndemän synliggjordes nämligen tendenser till att bedöma vissa brott särskilt strängt, och en vilja att statuera exempel när det gäller mål där den tilltalade var av annan etnicitet. BRÅ redogör för enkätsvaren och förtydligar i detta avseende att det finns beskrivningar i domstolar om uppfattningen att utländska målsäganden ”får tåla det de varit utsatta för”, då det var ”normalt i dessa kulturer med våld mot kvinnor och barn”.

Nu har de i rättsprocessen som tillhör annan etnicitet än svensk inte bara fördomarna, och den bristande trovärdigheten som följer av oförmågan att uttrycka sig på finsvenska mot sig inom rättssalarna. Nej, man har även nämndemännen och deras fördomar om vad som är normalt förekommande i ”utlandet”, denna homogena plats utanför Sverige, mot sig. Synd bara att nämndemännen får vara med och fatta livsavgörande beslut kring människors liv och framtid.

Mot bakgrund av denna uppvisade enfald hos framförallt nämndemännen är det ju synd att de ens får fatta små beslut som rör de själva… God man åt nämndemännen!

Gästbloggare: Daniel Salehi