Låt oss tala om nämndemännen

Då rösträtten är individuell, och lekmannadomaren formellt sett är jämställd med den lagfarnadomaren, menar företrädare för rättsvetenskapen att även det juridiska ansvaret för domen är att betrakta som individuell. Detta förhållande torde ställa höga krav på den som önskar inneha ämbetet som nämndeman.

Det råder emellertid inga formella kompetenskrav för den som önskar beträda nämndemannaämbetet. Rekryteringsideologin är istället så utformat att svara mot det allmänna rättsmedvetandet. Det allmänna rättsmedvadå? Lagmotiven säger följande härom;

Det råder en bred politisk enighet om att lekmannamedverkan i våra domstolar är av stort värde. Nämndemännens medverkan bidrar till att domstolens avgöranden ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Nämndemännen har en särskilt viktig roll när det gäller bedömningsfrågor, t.ex. angående bevisvärdering och påföljdsval. Nämndemännens medverkan bidrar därmed till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättskipningen. Vidare tillgodoser nämndemännen medborgarnas intresse av insyn i domstolarnas verksamhet.

Faktum är att det allmänna rättsmedvetandet, allmänna värderingar i samhället, förekommer som motivering för lekmannadomare i så gott som alla statliga utredningar som till dags dato berört frågan. Det råder dock ingen konsensus i vare sig rättsvetenskapen, eller någon annanstans för den delen, kring detta begrepps explicita definition. Det ligger nästan i begreppets karaktär att vara allmängiltigt, och därigenom svårdefinierat.

Brottsförebyggande rådet hade vid ett tillfälle för ett par år sedan att ”ta den juridiska tempen” på samhället, och försökte skönja inställningen hos allmänheten kring frågan om brott och straff, vilket med fog kan sägas utgöra det allmänna rättsmedvetandet om det nu existerar något sådant. Generaldirektören för rådet presenterade följande, kanske inte så överraskande, resultat;

Ett genomgående resultat var att variationen i allmänhetens inställning var mycket stor, och betydligt större än vad den var bland, låt oss säga, kriminalpolitiskt mer skolade grupper av befolkningen. Med en sådan heterogen bild är det svårt att klarlägga en allmänhetens inställning, snarare handlar det om ett antal olika rättsmedvetanden.

Nu vet vi varför nämnden finns, men hur tillkommer den då? Jo, nämndemän har alltsedan 1863 valts av en politisk församling. Nämndemän till tingsrätten och hovrätten nomineras och väljs av de kommunalt företrädda politiska partierna i kommunfullmäktige respektive landstingsfullmäktige. Det är en valberedning som tar emot politikernas nomineringar och ställer dessa samman för att kunna presentera dem för fullmäktige som fattar det slutliga beslutet.

Lagen fastställer att såväl valberedning som kommunfullmäktige har att beakta samhällsrepresentativiteten vad gäller faktorer som ålder, kön, etnicitet och yrke vid nämndens slutliga sammansättning. So far so good, men hur ser verkligheten ut då? Jo, Domstolsverkets senaste kartläggning av nämndemannakåren visar att könsfördelningen är näst intill jämn, men att det förekommer en lägre andel nämndemän med utländsk bakgrund än i befolkningen i stort, och att människor under 40 år är kraftigt underrepresenterade. Anmärkningsvärt i sammanhanget är varannan nämndeman är över 60 år. Det råder med andra ord en underrepresentation i dessa avseenden.

Domstolsverkets kartläggning av kommunernas rekryteringsarbete visar att endast drygt 40 procent av partiernas nomineringsansvariga arbetade särskilt med att rekrytera personer från underrepresenterade samhällsgrupper, medan ungefär lika stor andel angav att de inte alls jobbade med denna fråga. Som skäl till varför de ej jobbade med insatser för att förstärka den lagstadgade representativiteten angav 43 procent av de tillfrågade att de saknade behov av att göra det, 11 procent angav att de var omedvetna om lagstiftarens syfte, 18 procent uppgav att de saknade resurser att nominera underrepresenterade grupper, medan 20 procent angav andra skäl till varför de ej aktivt jobbade för att stärka representativiteten.

Nämndemannakårens brist på samhällsrepresentativitet, och institutets oförmåga att leva upp till ett utopiskt ideal om ett allmänt rättsmedvetande kan anses som allvarliga nog, men jag oroar mig mer för den politisering som nämnden faktiskt utgör av den dömande verksamheten, en av folkstyrelsens viktigaste grundpelare. I flertalet statliga utredningar, vilka behandlat nämndemanna- och domarämbetet, har den grundläggande utgångspunkten varit vikten av att kunna garantera domstolarnas självständighet. Den senaste utredningen (SOU 2011:42, s. 16) avviker på inget vis från denna utgångspunkt;

Enligt regeringsformen får ingen myndighet, inte heller riksdagen, bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Denna självständighet är fundamental för att domstolarna ska kunna fylla sina funktioner i samhället. En grundläggande utgångspunkt för vårt arbete har varit vikten avatt domstolarnas självständighet garanteras.

Jag vågar påstå att nämnden, främst den politiska rekryteringsmodellen, utgör ett allvarligt hot om politisering av våra domstolar. Mot bakgrund av lagstiftarens målsättning att garantera domstolarnas självständighet, se ovan, kan det te sig märkligt att det samtidigt rekryteras politiker till den dömande verksamheten.

Jag anser att ett fortsatt tillstånd av politisering av den dömande makten riskerar i förlängningen såväl rättssäkerheten som medborgarnas förtroende för domstolarna. Vissa företrädare för rättsvetenskapen drar gränsen för politisering redan vid det partipolitiska valet till ämbetet, då de menar att det föreligger risk att nämndemännen ser sitt uppdrag i rätten som att, i första hand, vara representanter för partiet och dess ideologi.

Jag har kommit över intressant statistik i detta avseende och tänkte dela den med er. Det gjordes nämligen en enkätundersökning av en juriststudent i Stockholm 1996, som visade att hälften av nämndemännen sade sig vilja döma utifrån sina politiska åsikter, men att en tredjedel sade sig faktiskt göra det. En annan juriststudent i Stockholm valde i fjol att göra en uppföljningsundersökning. Resultatet av 2011 års undersökning visade att den tredjedelen av nämndemännen som 1996 sade att de faktiskt dömde efter sina politiska åsikter hade vuxit till att omfatta hela 46 procent av nämndemännen 2011.

 Som vi märker av resonemanget hittills har nämnden en mycket viktig uppgift i den dömande verksamheten, men det föreligger problem med bl.a. representativiteten och politisering. Jag är, i sammanhanget, benägen att även lyfta fram nämndemännens brist på juridisk kompetens som ännu en större invändning mot hela nämndemannainstitutet. Tusentals timmar av studier i rättsvetenskap, men även min praktiska erfarenhet, har öppnat mina ögon för att det faktiskt fordras viss kompetens av rättens aktörer om lagstiftarens krav på rättssäkerhet ska tillgodoses. Det fordras bl.a. kunskaper om rättssystemets struktur, juridisk teknik och metod, kunskaper om aktuell praxis etc… Frånvaron av dessa kunskaper riskerar leda till ökad subjektivism i den dömande verksamheten.

Enligt rättsvetenskaplig litteratur bör domarrollen förstås som bärare av två funktioner, en utredande som ställer krav på juridisk sakkunskap, och en beslutande som även bör ta sikte på sunt förnuft hämtat från samhälleliga värderingar. Bevisvärdering och påföljdsval kan sägas tillhöra den senare funktionen, och nämndemännen kan inom vissa ramar som den lagfarne domaren anger, låta sina egna värderingar råda. Rättsvetenskaplig forskning har tidigare visat att nämndemännen har en tendens att blanda ihop påföljdsfrågan med skuldfrågan, men även att de tenderar att utdöma hårdare straff än den lagfarne domaren. Vad jag anför om ökad risk för subjektivism kan härvid förstås som risken att lekmannen, på grund av bristande juridisk kompetens, ersätter rättslig analys med subjektiva intryck och egen (politisk) övertygelse.

Mot detta kan man invända att juristdomaren inte nödvändigtvis behöver besitta högre kunskaper i vare sig bevisrättslig metodik eller vittnespsykologi, men juristutbildningen och den professionella domarrollen ger i vart fall bättre förutsättningar att bibehålla den objektivitet som den dömande uppgiften faktiskt fordrar.

Det är emellertid på intet sätt konstruktivt eller snyggt att bara skälla på en ordning utan att framställa förslag till åtgärd. Mitt förslag är att vi kanske bör utreda den teknokratiska argumentationslinjen, vilken enkelt kansammanfattas med frågeställningen: Varför ska lekmän tillåtas bedöma de mest komplicerade juridiska frågeställningarna, men inte tillåtas ordinera medicin till sjuka?

Huvudargumentet mot lekmannadomarna är politiseringen av ämbetet. En politiker som utövar domarrollen frontalkrockar helt enkelt med lagstiftarens princip om domstolars självständighet. Bekännare till den teknokratiska linjen efterlyser en domarkår med gedigen juridisk kompetens, och övergripande förståelse för det juridiska beslutsfattandet. En civilrättsprofessor kommenterade detta på följande vis;

Juridiskt beslutsfattande handlar inte om social ingenjörskonst eller att uttrycka folkliga värderingar. Det handlar om att applicera förutsebara normer på nya fall utifrån de värderingar som ligger nedlagda i rättssystemet i sin helhet. Det är ofta svårt. Det kräver insyn i rättssystemet i sin helhet. Det kräver också utbildning, omdöme och integritet. Det kräver erfarenhet.   

 Mot den teknokratiska argumentationslinjen kan invändas att rättskipningen, utan nämndens närvaro, istället riskerar att judikaliseras och därmed uppfattas som elitistisk. Detta då jurister riskerar indoktrineras under sin utbildning med olika rättsprinciper och få dessa förstärkta senare under karriären, på bekostnad av det sunda förnuftet. Mot detta replikerar samme professor bl.a. att rättssäkerhetsprinciper som in dubio pro reo och in dubio mitius snarast är exempel på hur jurister genom utbildningen fostras i att sätta rättsäkerheten främst, och tenderar att tillskriva dessa större vikt i avvägningar mot andra värderingar än lekmannadomarna.

Låt oss nu ta ställning i frågan. Jag vet vilken modell jag förespråkar.

Gästbloggare; Daniel Salehi

Ett svar

  1. Äntligen ett vettigt inlägg på denna i övrigt vansinnigt självupptagna blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: