Archive for mars, 2013

Gatubarnet som försvann
26 mars, 2013

Möt Yee. Yee är 24 år. Det vet han, för han hade en halsbricka runt halsen där det stod exakt datum på när han föddes. Han vet också att han föddes i Burma, att han tillhör Karenafolket en av Burmas många folkgrupper vilka lever under mycket svåra förhållanden och att han flydde till Thailand tillsammans med sin moster och hennes man när han var fem år gammal. I Thailand fick de leva papperslösa såsom många andra burmeser på flykt gör.

På grund av fattigdom tvingades mostern och hennes man att sälja Yee när han var 9 år gammal till två män från Bangkok, som lovade att de skulle ta hand om honom. Istället fördes han till en fabrik där han tillsammans med andra barn arbetade från morgon till sen kväll med att vika handskar. Efter några år slog polisen till och han togs fast för att sändas tillbaka till Burma, där han inte hade några anhöriga kvar eller några minnen. Han lyckades rymma, levde därefter på gatan, arbetade på gummiplantage och med diverse sysslor och sålde frukt och annat till förbipasserande turister. Allt detta i avsaknad av id-handlingar och livrädd för att polisen skulle sända honom åter till Burma. När Yee var 17 år gammal, eskalerade de oroligheter som under lång tid präglat södra Thailand. Eftersom han var burmes och inte hade några handlingar som kunde styrka att han hade rätt att vistas i Thailand tvingades han att fly och Yee lyckades till slut att lämna landet och senare efter många stopp på vägen ta sig in i Sverige under mitten på 2000-talet.

Och här i Sverige börjar Yees galna jakt på att bevisa vem han är. Han anlände till Sverige som sjuttonåring, alltså ett barn i lagens mening. Man frågade honom var hans pass var eller om han hade några papper som bevisade vem han är. Han svarade att han är burmes, flydde Burma som 5-åring till Thailand, såldes till fabriksägare som 9-åring där han tvingades arbeta i flera års tid tills han lyckade fly och därefter levt på gatan. Några papper har han aldrig ägt, han har aldrig gått i skolan, kan inte läsa och skriva, vet inte namnen på sina föräldrar, har inga kontakter med släktingar, vet inte hur han ska få tag i mostern och även om det skulle gå har han svårt att förlåta henne eftersom hon faktiskt sålde honom till främlingar. Ja ni förstår.

I Sverige tror migrationsverket inte honom, han måste ljuga, för det är nämligen så osannolikt att något sådant kan hända i världen och i Sverige måste alla kunna uppvisa id-handlingar för att styrka sin identitet. Fair enough.

Men Migrationsverket tar det ett steg längre, nämligen efter handläggarens iver och vilja att få en guldstjärna i kanten påbörjades ett detektivarbete utan dess like. Som landade i att Migrationsverket bestämde sig för att Yee antagligen ljuger så pass om sin identitet eftersom Migrationsverket har bevisat motsatsen, att han egentligen är en annan person från Thailand som har varit i Sverige på turistvisum och besökt sin moster i Skåne och har därmed inte några asylskäl.

Så Yee får en annan identitet av Migrationsverket som de tillskriver honom, en identitet på en person som idag är 29 år gammal och 7 centimeter längre än Yee. Detta stödjer Migrationsverket på en fotojämförelse mellan thailändaren som varit turist i Sverige och hälsat på sin moster i Skåne och Yee som är ett gatubarn från Burma. Man säger att det med 73 procents sannolikhet talar för att det är samma person. Hela historien slutade här och då, år 2007, då det bestämdes att Yee är en turist från Thailand och att hans historia därför bara är påhitt. Åren går, Yee är kvar i Sverige, ja han kan inte skickas någonstans, ingen tar emot honom utan handlingar och det är dags för en ny ansökan. För i asylrätten preskriberas ärendet efter fyra år och man kan få sin sak prövad igen.

Yee har nu hunnit lära sig perfekt svenska, lärt sig läsa och skriva, träffat en tjej som han är galet kär i och vill nu stadga sig med henne. Han har fortfarande inga papper som bevisar vem han är, för ingen kan ge honom några papper.

Så, andra matchen är igång. Yee söker igen. Migrationsverket håller fast vid att han är turisten från Thailand som har sin moster i Skåne. Vi tvingar de att göra en ny fotojämförelse, de säger att ”jämförelsen starkt talar för att bilderna föreställer samma person”, vi tvingar handläggaren att mäta Yee och jämföra, han är 7 centimeter kortare än turisten och handläggaren säger att det var ju konstigt men det spelar ingen roll, vi ber handläggaren att kontakta thailändska ambassaden för att jämföra fingeravtryck, de säger att det inte är deras sak, vi åker till thailändska ambassaden, de säger att migrationsverket får höra av sig, vi sticker ner till Skåne och letar efter den thailändska turisterns moster och vi får höra att hon har emigrerat till USA.

Så Migrationsverket säger nej- du har inga problem- du turistar ju bara i Sverige. Åk hem. Migrationsdomstolen säger också nej- vi vill inte lyssna på din berättelse- det som kommit fram i skrift är tillräckligt. De säger nej, du är turisten från Thailand och du har inga skäl gentemot Thailand.

Så, Yees berättelse slutar här. Han har varit på flykt i totalt 19 år och flykten får lov att fortsätta.

Någon dag får de apatiska barnen också uppehållstillstånd
11 mars, 2013

Den 7 mars 2013 gick Migrationsverket ut med en nyhet om att en stor majoritet av barn med uppgivenhetssymptom, de som också kallas för de apatiska flyktingbarnen, får uppehållstillstånd. En uppföljning som Migrationsverket har gjort visat.

Av de 23 barn som i mars 2012 uppvisade svåra uppgiven­hetssymptom, så hade i mars ett år senare 19 beviljats uppehållstillstånd, sägs det. Något som då, enligt Migrationsverket, gör att det tar längre tid än vanligt är att läkarutlåtandena som ges in inte är fullgoda. Vidare säger Migrationsverket, mellan raderna, att om  barnen hade blivit apatiska under asylprocessens gång så hade de beviljats uppehållstillstånd och då under den s.k. kortare väntan, alltså snabbare då Migrationsverket har en ambition att fatta beslut inom 120 dagar.

En sådan här nyhet kan, för vår byrå som arbetar med sådana tunga fall, inte gå obemärkt förbi. För våra erfarenheter vittnar om så mer.

Våra erfarenheter vittnar nämligen om barnen som legat i sond i över 8 månader och om barnen som enligt läkare kommer  gå att in i apati men som måste bli apatiska och ligga i sond i flera månader för att ens ha en chans till uppehållstillstånd. För saken är nämligen den, att inget barn anländer till Sverige fullt frisk för att senare hux flux bli apatiskt. Dessa barn har bevittnat oerhört traumatiserande händelser, sett sina föräldrar försvinna, kidnappats själva och redan vid första mötet med Migrationsverket uppvisat symptom som ingen läkare hunnit skriva ner svart på vitt.

I samband med de riktlinjer som Migrationsverket har fått, att korta ner asylprocessens till 120 dagar har ingen en chans att få relevanta läkarutlåtanden eller annat för att bevisa sitt hälsotillstånd. Inte heller träffar Migrationsverket alla dessa barn, utan tillfrågar föräldrarna om barnen har egna asylskäl, vilket de nästan aldrig har. De har däremot bevittnat föräldrarnas skyddskäl.

Vi som företräder de apatiska kan även här intyga att ett barn som visar tecken på uppgivenhetssyndrom, och som inte ligger i sond, med största sannolikhet aldrig får uppehållstillstånd i den regelrätta asylprocessen. Barnen tvingas in i apati, där de spenderar en avsevärt lång tid  för ett barn, tills de får vänta i flera månader för att kanske beviljas uppehållstillstånd.