Archive for maj, 2013

Arbetskraftsinvandring ett måste för dagens Sverige
30 maj, 2013

LOs rapport om arbetskraftsinvandringen, som släpptes igår, handlar inte om att hejda arbetskraftsinvandringen, utan snarare är en kritik mot de regler som finns idag. En kritik som bottnar i den erfarenhet, som inte bara LO, utan även andra fackföreningar, ideella organisationer och andra engagerade erfar i sina möten med personer med arbetstillstånd och s.k. papperslösa. Arbetskraftsinvandring är nödvändigt ont för Sverige och dess framtid. Men med de regler som finns idag tvingas människor i värsta fall till att bli papperslösa i Sverige.

Här är få problem med de nya reglerna.

1. Migrationsverket lägger allt ansvar på sökande/arbetstagaren. Arbetsgivaren har inget ansvar alls. Och Migrationsverket, som myndighet med utredningsansvar, utreder ingen annat än att lägga allt ansvar på arbetstagaren, som befinner sig utanför landet, att själva med de knappa resurser den ofta har att driva sitt ärende.

2. Beslut om arbetstillstånd som fattas av Migrationsverket, som inte tas i samband med utvisning eller avvisningsbeslut, går inte att överklaga, varför frågor om arbetstillstånd stannar på en enda instans och någon praxis kring frågan går inte att erhålla. Det blir därför orättsäkert, ovisst och svårt att förutse utgången.

3. Extrema handläggningstider. Idag måste en arbetstagare vänta 8-11 månader på att få besked. Samma för arbetsgivaren, som måste vänta på att få dit sin anställde. Detta tar död på allt företagande och entreprenörsskap. Egenföretagare som vill starta ett företag i Sverige måste vänta i 19 månader. Med andra ord, ett regelverk som inte främjar näringsliv eller arbetsmöjligheter.

4. Arbetstillstånd ges på två år, därefter måste dessa förnyas i ytterligare två år. Efter fyra år kan man få permanent uppehållstillstånd. Inte alltför ofta ser vi att arbetstillstånd inte förnyas med hänvisning till att människor inte har tjänat tillräckligt ”och i enlighet med vad facket säger”. Det kan ibland röra sig om 100 kronor i diff. Migrationsverket avslår, och hela familjer tvingas återvända till ingenting eller leva som papperslösa. Och barn, som enbart pratar svenska rycks ifrån sina skolor.

5. Arbetsgivare som ”ordnar” arbetstillstånd mot betalning från den sökande, som ofta säljer allt de äger och har i sina hemländer och tror att de har betalat för ett permanent uppehållstillstånd. Väl i Sverige är deras arbetstillstånd knutet till en enda arbetsplats, och något arbete har de inte, utan måste ordna ett arbete på annan arbetsplats, söka på nytt inifrån Sverige och hoppas på att Migrationsverket accepterar bytet av arbetsplats. Något som inte är en garanti. Och något som måste ske inom tre månader. Med andra ord är de flesta chanslösa, de har förlorat all sparkapital, inget arbete i Sverige, ett arbetstillstånd som de med största sannolikhet kan komma att förlora och inget att återvända hem till. De har då två val- antingen stanna i Sverige som papperslös eller återvända tomhänt.

Vi säger så här. Ändra reglerna på följande sätt. Inför en prövning där även arbetsgivaren visar sin seriösa intention. Bevilja folk permanenta uppehållstillstånd direkt pga. arbete. Låt människor rota sig i Sverige och bli en del av det svenska samhället tillsammans med sina familjer. Och låt människor få bidra till Sverige arbetsmarknaden och framtida Sverige. Inte tvinga de i papperslöshet och annan omänsklig behandling.

Läs artikeln i DN, där Hatem & Sjunghamn uttalar sig om några problem med dagens regler.

Familjerättsskola del I- Skilsmässa/Separation
23 maj, 2013

I samband med en separation uppkommer oftast frågan om vem som ska bo kvar i den gemensamma bostaden tills dessa att bodelningen är klar, vilken egendom som är gemensam och ska ingå i bodelningen och hur den egendomen ska fördelas.

Men en separation kan, beroende på familjesituationen – alltså om det finns barn med i bilden, även ge upphov till andra frågor såsom frågan om var barnets ska bo, vem som ska bestämma i frågor avseende barnet och i vilken utsträckning barnet ska få möjligheten att träffa båda sina föräldrar.

Låt oss titta närmare på separation och skilsmässa i den första delen i vår familjerättsskola!

Makar som gift sig avslutar relationen och äktenskapet genom en ansökan om äktenskapsskillnad. Denna ansökan kan göras antingen gemensamt av makarna eller bara av den ena parten. Om ansökan görs och undertecknas av båda makarna gemensamt och det inte finns några barn under 16 år som någon av makarna har vårdnaden om och varaktigt bor tillsammans med, kan domstolen besluta om skilsmässa utan någon betänketid.

Det betyder inte att skilsmässan går igenom omgående, utan viss administrationstid för domstolen kommer att finnas. Men är det så att det finns barn under 16 år eller om ansökan enbart görs av den ena parten så kommer skilsmässan inte kunna gå igenom förrän en betänketid om sex månader hunnit löpa.

Det finns dock ett litet undantag som gäller makar som levt åtskilda sedan minst två år innan ansökan. Även om ansökan om skilsmässa enbart görs av den ena parten och trots att det finns barn under 16 år, kan domstolen besluta om skilsmässa utan betänketid, om den part som säger att de levt åtskilda i minst två år kan styrka det, t.ex. genom utdrag ur folkbokföringen.

För sambor finns det inte någon ansökan om upphörande, utan samboförhållandet anses ha upphört när samborna eller någon av dem ingår äktenskap, flyttar isär eller avlider. Även åtgärder som att den ena sambon ansöker om en bodelningsförrättare, om rätt att bo kvar i bostaden eller väcker talan om att överta bostaden medför att samboförhållandet är att anse som upphört.

Målsägandebiträdet – Offrets blygsamma riddare
13 maj, 2013

Varje år anmäls omkring 1 300 000 brott i Sverige enligt Brottsförebyggande rådet. Detta innebär dock inte att det finns lika många eller fler offer för brottslighet men en stor del av dessa brott är riktade mot enskilda personer. Dessa offer kommer genom detta att bli delaktiga i den process som i bästa fall startar med en polisanmälan och avslutas med en fällande dom. Fullt så enkelt är det emellertid inte, något som tydligt illustreras av att det finns ett stort mörkertal avseende hur många brott som begås per år i landet eftersom långt ifrån alla begångna brott anmäls av offret. Anledningarna till detta kan vara flera men två av de vanligaste torde vara att offret inte vågar anmäla förövaren eller att en anmälan river upp allt för många minnen från brottstillfället varför offret hellre avstår från att anmäla. Dessa två faktorer spelar sedan en stor roll även efter att offret tagit mod till sig och anmält brottet. I många fall kommer detta till och med att prägla hela den efterföljande processen.

Här kommer målsägandebiträdet in i bilden. Målsägandebiträdet är en jurist eller advokat som ska ge brottsoffret, målsäganden, stöd och hjälp under processen men också föra offrets talan exempelvis när det kommer till skadeståndsfrågan. Alla som utsätts för brott har dock inte rätt till ett målsägandebiträde. De brott som främst ger rätt till ett sådant är brott mot person där fängelse kan bli straffet för gärningsmannen. Exempel på sådana brott är misshandel, rån och sexualbrott.

Ett målsägandebiträde förordnas i målet på begäran av målsäganden och är i de fall begäran beviljas gratis för målsäganden. Det är alltså frivilligt att ha ett målsägandebiträde om förutsättningarna är förhanden och om målsäganden avstår från denna möjlighet så tar åklagaren över viss del av målsägandebiträdes uppgifter. Det är här därför viktigt att se skillnaden mellan rollerna hos de inblandade i processen. Åklagaren är statens, det allmännas, företrädare i målet och har som främsta uppgifter att utreda brottet, väcka eventuellt åtal och sedan framträda för det allmännas räkning i domstolen. Åklagaren har alltså ingen direkt koppling till målsägaren. På andra sidan från åklagaren sitter den misstänktes försvarsadvokat som inte heller kommer att tillvarata målsägandens intresse, varför en målsägande utan biträde ofta får förlita sig på domstolens goda vilja. Målsägandebiträdet fyller alltså en viktigt roll trots sin minst sagt begränsade tid i rampljuset!

Den som läser kvällstidningar, eller mer saklig press också för den delen, ser ofta att förundersökningar lagts ner och att åtal därför inte väckts vilket ofta framställs som om att inget brott har begåtts. Detta är en läsning som självklart sätter offret i en ansträngande situation då detta samband inte är fullt så enkelt som media ofta vill framhålla. Det är åklagarens jobb att utifrån förundersökningen besluta om åtal ska väckas. Åklagaren har i de flesta typer av brott en så kallad åtalsplikt, vilket innebär att han eller hon måste väcka åtal om bevisningen i målet bedöms räcka till en fällande dom. Det går därför inte som många tror att ta tillbaka sin anmälan. Kraven för att ett åtal ska väckas är dock högt ställda varför det inte går att säga att inget brott har begåtts baserat på att åklagaren inte väckte åtal.

Om åklagaren väljer att lägga ner förundersökningen är det viktigt att skälen för detta beslut motiveras och är sakliga för att offret ska kunna ta detta till sig och finna förståelse. Uteblir denna del riskerar offret att känna sig övergiven och misstrodd och därför tappa tron på rättsväsendet. I denna situation finns det därför också möjlighet för offret att begära en överprövning av beslutet. Denna sker hos den lokala polisen eller hos den åklagarkammare som beslutade att inte väcka åtal.

Om åtal däremot väcks inleds den del av brottmålsprocessen som de flesta är bekanta med; rättegången. Denna kan pågå allt från någon timme till flera dagar men arbetet kring denna pågår under lång tid både innan och efter. För målsäganden kommer tiden innan rättegången främst att handla om förhör där hon eller han kommer att få berätta vad som hänt för att åklagaren ska kunna bilda sig en uppfattning om brottet. Tiden efter rättegången handlar för målsägandens del om psykologisk bearbetning av vad som hänt och en stor ovisshet om utgången av målet infinner sig lätt. I båda dessa delar spelar målsägandebiträdet en viktig roll som stöttepelare och för att förklara rättegångens olika skeenden för målsäganden, för även om rättegången i sig kan vara kort så kan dess verkningar pågå under en mycket lång tid för offret som ofta upplever denna tid som mer påfrestande än själva brottet.

Med denna korta presentation av brottmålsprocessen ur målsägandens perspektiv vill vi visa att det inte alla gånger är så enkelt som vi tror, att den färgskala som processen målas i inte alltid är svart eller vit och att vi måste se på processen med detta i beaktan.

Blind rättvisa!
6 maj, 2013

Lagen, hur objektiv den än må vara, utövas till syvende och sist av människor, människor som har ett förflutet, ett bagage som formar deras glasögon, människor som hur objektiva de än tror sig vara, är färgade av sin bakgrund och sin omgivning.

Låt oss titta på mammor och pappor som, efter mycket om och men, hamnar i en vårdnadstvist. En slitsam vårdnadstvist, inte bara för föräldrarna utan faktiskt mest för barnen.
Ett vanligt scenario. En mamma och en pappa är inte överrens om barnen, vart de ska bo, hur länge de ska vara hos den ene och den andre, om de får färga håret grönt eller inte, om de får åka på semester till ett visst land eller inte. Ibland kommer föräldrarna från ett annat land än Sverige, ibland inte. Ibland är de muslimer, ibland inte.

Processen sätts igång, ombud stämmer med hull och hår, ensam vårdnad och intermistiskt (genast) ska det vara. Helst inget umgänge heller. Snabbupplysningar från socialtjänsten inhämtas, som inte annat än redogör för var föräldrarna står. Det sätts ut en muntlig förberedelse (sammanträde hos tingsrätten), det är gråt och tandagnisslan, har man tur enas man om något och drar tillbaka några av sina yrkanden (krav) annars fattas beslut av rådmannen (domaren), som man får lov att infinna sig i.

Det efterföljande spelet är att man följer beslutet, är i sitt bästa essä, träffar familjerätten och redogör för sin inställning varefter de fattar en rekommendation till domstolen inför dess sista avgörande. Det sätts ut en huvudförhandling (det som vanliga dödliga kallar rättegång) oftast en hel dag eller två med massor med vittnen. Domstolen fattar sitt beslut, oftast baserat på den rekommendationen som familjerätten avgett kring frågan om vårdnad, boende och umgänge. Slut. En process som tar ungefär ett år.

Både mammor och pappor är många gånger – pga. brist på bevisning – i händerna på familjerätten och domaren och deras inställning, värderingar och fördomar. Har de tur kan fördomarna slå till deras fördel, har de otur så inträffar det motsatta. Det är sällan vi ser ett vårdnadsärende där någon inte hamnar i klorna på monstret fördom – oavsett vem av dem som är vår klient. Speciellt när vi företräder båda mammor och pappor.

En kvinna från ett land i Mellanöstern är utsatt för hedersrelaterat våld och en man från ett land i samma region med största sannolikhet kommer att kidnappa sina barn och bosätta sig i sitt forna hemland. Frågor om kontroll och makt är genast mycket viktiga. Men inte om föräldrarna är etniskt svenska och den ena parten vägrar utge barnen när det är dags för umgänge. En kvinna som gjort många polisanmälningar som är nedlagda, hon är en aningen hysterisk. Och en far som hellre åker Finladsfärjan och super en helg istället för att utöva umgänge med sina barn, måste ju få ha lite kul. Ja så ser det faktiskt ut. För i en vårdnadstvist agerar inte bara föräldrarna, utan ombud, socialtjänstpersonal, umgängesstöd, vittnen, rådmän och nämndemän. Alla har fördomar. På något sätt.