Archive for november, 2013

Låt den utan synd kasta första stenen
11 november, 2013

Under februari månad i år greps en man misstänkt för att ha köpt sex av en kvinna på ett hotellrum i centrala Stockholm. Mannen, som i samband med gripandet erkände att han köpt sex vid minst två tillfällen tidigare, dömdes senare för det brott han begått.

Om historien stannat där hade den kanske inte varit direkt uppseendeväckande, köp av sexuella tjänster är tyvärr vanligt förekommande i dagens Sverige och kanske därför inte något som får allmänhetens ögonbryn att höjas. Det som däremot skiljer detta fall från andra är att mannen på hotellrummet var en högt uppsatt företrädare för det svenska rättsväsendet.

Mannen i fråga var, eller rättare sagt ÄR, chefsåklagare och har därför som främsta arbetsuppgift att väcka åtal mot personer som misstänks ha begått brott. Till exempel köp av sexuella tjänster. Efter domen hotades chefsåklagaren av avsked men Statens ansvarnämnd har nu beslutat att han ska få behålla sin tjänst, ett beslut som väcker många frågor. Vad säger detta beslut egentligen om svenska statens syn på sexköp? Och hur kommer den dömde chefsåklagaren att agera då en förundersökning avseende köp av sexuell tjänst landar på hans skrivbord?

Den viktigaste frågan som uppstår är dock hur de kvinnor som dagligen utsätts för vålds- och sexualbrott med förtroende nu ska kunna vända sig till det svenska rättsväsendet? Lagar som förbjuder handlingar som samhället vill motverka i all ära men om lagstiftningens främsta företrädare själva inte lever som de lär har vi ett stort problem. Statens ansvarnämnd hade inför sitt beslut om chefsåklagarens framtid en gyllene chans att återupprätta samhällets redan nötta förtroende för rättsväsendet. Utgången blev dock  den direkt motsatta.

Signerat; Jonas Flodström

Det är dags att riva muren!
5 november, 2013

Jonas Flodström

Den 9 november 1989 är ett historiskt datum i Europa. Detta är dagen då Berlinmuren föll och därmed så även vår tids främsta symbol för förtryck och politisk segregation. Runt om i Berlin kan än idag sektioner av muren ses, de finns kvar för att vi ska lära av våra misstag så att dessa inte upprepas. Trots detta byggs det idag murar runt om i hela Europa. De är kanske inte lika påtagliga som sin östtyska föregångare men de fyller precis samma dunkla funktion – att separera Öst från Väst.

Miljontals människor befinner sig idag på flykt från krig och förföljelse i sina hemländer. En del av dessa kommer att nå Europa i hopp om en ljusare framtid fri från våld och förtryck. Vägen hit är emellertid inte lätt. På grund av de allt hårdare visumkraven som uppställs av EU-länderna och genom den ökade militäriseringen och övervakningen av de europeiska gränserna är det många gånger omöjligt för en asylsökande att nå Europa på legal väg. Till följd av detta blir majoriteten av de flyktingar som försöker nå ett EU-land därför tvungna att ta hjälp av en människosmugglare för att nå sitt mål. Detta kostar inte bara stora summor pengar, ofta hundratusentals kronor per person, det kostar även liv. De gångna veckornas katastrofer utanför den italienska kusten, senast den utanför Lampedusa där hundratals afrikanska flyktingar omkom – mestadels kvinnor och barn – visar tydligt på detta. Lampedusa är emellertid bara ett av många exempel på hur de europeiska murarna innebär död för dem som står utanför, enligt organisationen United har över 17 000 människor dött de senaste 20 åren under sina försök att nå ett EU-land för att där utnyttja sin rätt till att söka asyl.
 
Vem ska då lastas för alla dessa offer? Svaret från många kommer här att bli att det är människosmugglarnas fel. Det är de som överlastar sjöodugliga fartyg eller låser in kvinnor, barn och gamla i containrar utan tillgång till mat och vatten. Det är denna verksamhet som i mångas ögon måste stoppas, gärna genom än hårdare regler och kontroller.
 
Frågan är dock om det är så enkelt. Jag tror att vi istället måste titta på varför det överhuvudtaget finns människosmugglare och varför så många människor frivilligt kliver på båtarna eller in i containrarna. Svaret här ligger tyvärr betydligt närmre oss själva och definitivt inte i hårdare regler och kontroller.
 
Människor försöker ta sig in i Europa på illegal väg därför att detta är den enda vägen och om desperationen är tillräckligt stor framstår alla alternativ som bra. Så länge vi håller så hårt på våra gränser att de som verkligen behöver passera dem inte tillåts göra det kommer vi alltså att få se fler Lampedusa, förmodligen många fler. Med dagens EU-styrda regelverk är det i princip omöjligt att få ett visum för inresa till Sverige, eller något annat EU-land för den delen, för personer som befinner sig i länder som Eritrea, Somalia eller Etiopien. De omfattande gränskontrollerna i medelhavet gör att det heller inte på ett säkert sätt går att visumlös resa in i Europa utan organiserad hjälp. Det som måste göras är därför öppna upp gränserna, i alla fall till viss del, ett förslag som säkert inte är populärt i Bryssel.
 
Hur ska detta då går till, hur kan vi tillåta dem som behöver resa in i Europa att göra så samtidigt som vi upprätthåller en tillräcklig(och i viss mån nödvändig) kontroll över våra gränser? Svaret är inte givet, men jag ser flera möjliga alternativ. Ett är att tillåta asylvisum, ett annat är att ta emot ansökningar om asyl på beskickningar utomlands. Ett tredje skulle kunna vara att slopa visumkraven för medborgare från vissa krigshärjade länder.
 
Vilket alternativ som är bäst vet jag tyvärr inte, men en sak står klar. Muren måste rivas. Igen.
Signerat: Jonas Flodström