Archive for september, 2014

En sann berättelse om barnet i den svenska migrationsrättsprocessen
22 september, 2014

Under våren 2014 träffade jag en pojke, vi kan kalla honom Tom. Tom är sex år gammal och född i en stad i Mellansverige. Han talar svenska och går på förskolan tillsammans med sina vänner, något som är bland det bästa han vet. Tom har under hela sin levnadstid befunnit sig i Sverige och det är här han har sitt hem och hela sitt liv. När jag först träffade Tom tyckte jag att han var som barn är mest, bortsett kanske från att han är väldigt blyg. Anledningen till Toms blyghet fick jag dock snart klart för mig då hans mor berättade att Tom har en medfödd sjukdom som gjort det svårt för honom att få samma sociala förutsättningar som andra barn. Tack vare den svenska sjukvården får Tom dock den behandling hans tillstånd kräver, varför han nu lever ett normalt liv och kan leka med sina vänner på samma villkor som andra barn i hans ålder. I mångas ögon skulle det nog sägas att Tom har haft tur sin sjukdom till trots, eftersom han är född i Sverige har han fått möjlighet till vård som i många andra länder inte är tillgänglig och därför kan Tom nu se fram emot att börja första klass tillsammans med sina vänner.

Om historien slutat här hade jag varit glad och önskat Tom all lycka i livet. En lycka han förtjänar, för han är verkligen en fin liten kille. Dessvärre slutar historien inte här, istället tar den en vändning som sätter Toms liv som han känner det på spel. Anledningen till detta är att Migrationsverket fattat beslut om att Tom ska utvisas till Irak, det land varifrån hans föräldrar kommer och som Migrationsverket anser att Tom har större anknytning till än vad han har till Sverige; det land som varit hans hem sedan Tom föddes.

Grunden för Migrationsverkets beslut i Toms ärende är att hans mor och far kom till Sverige från Irak innan Tom föddes. Hans föräldrar kom hit med hopp om att Sverige skulle bereda dem skydd mot de hot deras respektive klaner utsatt dem för i hemlandet. I Sverige stod dörren emellertid stängd och när Tom föddes en höstdag 2008 saknade både han själv och hans föräldrar uppehållstillstånd. Över sex år har nu emellertid gått och Toms ärende om uppehållstillstånd står återigen inför prövning av de svenska myndigheterna.

I ärenden om uppehållstillstånd som rör barn framgår det tydligt av den svenska utlänningslagstiftningen att det vid beslut särskilt ska beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver, detta stadgande gäller undantagslöst för alla beslut enligt utlänningslagen. Av den paragraf som Toms ärende bedömts enligt framgår det vidare att en utlännings anpassning till Sverige kan föranleda uppehållstillstånd här, sedan den nya lydelsen av denna paragraf trädde i kraft den 1 juli 2014 står det där dessutom uttryckligen att kraven för anpassningens omfattning ska ställas lägre för barn än för vuxna. Kontentan av detta blir således att ett barn ska få uppehållstillstånd i Sverige om barnets anknytning till det svenska samhället är större än hens anknytning till sitt hemlandssamhälle.

Utifrån lagens lydelse bör Toms ärende därför vara lätt att bedöma. Han är född i Sverige, han har levt hela sitt liv här, han talar bättre svenska än vad han talar sina föräldrars modersmål och han har alla sina vänner och sin skola här – han är alltså inte bara anpassad till det svenska samhället, han är en del av detta på alla tänkbara vis. Det är också här den sjukvård Tom alltjämt behöver finns. Detta till trots anser Migrationsverket att Tom har en starkare koppling till Irak och därför inte kan anses ha en sådan anpassning till Sverige att han bör få fortsätta leva sitt liv här. På grund av detta har Migrationsverket nu beslutat att Tom ska utvisas till Irak, ett land han aldrig varit i och som det dessutom rasar ett hemskt krig i.

Jag önskar att jag kunde säga att detta beslut är ensamt i sitt slag, att det är ett enskilt misstag. Tyvärr så är sanningen en annan. I min verklighet är diskrepansen mellan lagstiftningens bestämmelser om att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet ofta långt ifrån de beslut som sen fattas av ansvariga handläggare. På grund av detta är Sverige ett land som utåt lovar mycket men som sen stänger dörren för de mest utsatta i samhället, barnen. Beklagligt nog har denna skillnad heller inte avhjälps efter den 1 juli 2014, politikernas lovord till trots.

Oaktat denna mörka beskrivning av den svenska migrationsrätten vill jag ändock lämna dig som läser detta med en känsla av hopp;

Kampen för Tom är inte över, det kan jag lova.

Signerad; Jonas Flodström