Archive for the ‘Juridiska kommentarer’ Category

Imorgon gäller det
20 juni, 2016

Imorgon, tisdag den 21 juni 2016, röstar Riksdagen avseende det av regeringen framlagda och mycket omdebatterade lagförslaget om en ny, ytterst restriktiv reglering på migrationsrättens område som har som syfte att kraftigt begränsa andelen asylsökande i Sverige. För det fall lagförslaget vinner bifall kommer den att träda i kraft den 21 juli 2016 för en period om tre år och gälla samtliga som ansöker om skydd i Sverige efter den 24 november 2015. Lagförslaget innebär i korthet främst följande.

  • Ett frångående från huvudregeln att flyktingar och alternativt skyddsbehövande i första hand ska beviljas permanent uppehållstillstånd, på så vis att samtliga som beviljas skydd, förbehållet kvotflyktingar, enbart kan beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd. Detta medför att flyktingar inledningsvis enbart kommer kunna beviljas ett tillfälligt uppehållstillstånd om maximalt tre år, medan alternativt skyddsbehövande kan beviljas uppehållstillstånd om maximalt 13 månader. Vad avser övriga skyddsbehövande kommer de, för det fall remissförslaget går igenom, inte kunna beviljas uppehållstillstånd över huvud taget och beträffande barn kommer enbart deras hälsotillstånd kunna motivera beviljande av permanent uppehållstillstånd.
  • För alla dem som är alternativt skyddsbehövande och som har ansökt om skydd efter den 24 november 2015, har de ingen rätt till familjeåterförening. Vad avser flyktingar ska de även fortsättningsvis berättigas rätt till familjeåterförening, dock enbart i förhållande till make, sambo och barn under 18 år.
  • Det tidigare gällande kravet på anknytningspersonens möjligheter att försörja sig själv kommer, för det fall lagförslaget röstas igenom, medföra ett utvidgande av detta krav till att även omfatta de familjemedlemmar som vill komma till Sverige på anknytning, med undantag för de situationer att anknytningspersonen är ett barn och för de fall där den anhörige ansöker om uppehållstillstånd inom tre månader från det att den skyddsbehövande har beviljats uppehållstillstånd.
  • Möjligheterna att få skydd i Sverige på grund av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter, det som tidigare utgjordes av så kallade humanitära skäl, kommer att begränsas på så vis att det kan beviljas enbart om det i annat fall skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande att avvisa eller utvisa personen.

Vi och majoriteten av remissinstanserna har kritiserat det nya inhumana lagförslaget. Imorgon är det upp till Riksdagen.

 

 

 

 

 

Irakisk karikatyrmålare anses vara övrig skyddsbehövande
11 november, 2015

Efter flera års kamp har vi nu vunnit och lyckats få permanent uppehållstillstånd till en Irakisk karikatyrmålare som av migrationsdomstolen ansågs som övrig skyddsbehövande.

Domstolen ansåg att den irakiske medborgaren genom sina karikatyrbilder har avbildat personer med framträdande ställning i Irak. Bilderna, som kan uppfattas som provocerande, har spridits bland annat på Facebook. Migrationsdomstolen bedömer att mannen på grund av detta riskerar att utsättas för allvarliga övergrepp vid ett återvändande till Bagdad. Den påpekar att han dessutom är en sunnimuslim som vistats utanför hemorten under lång tid. Han bedöms inte kunna få något myndighetsskydd varför han är att betrakta som övrig skyddsbehövande.

Försämrat säkerhetsläge i Irak kan öppna upp för papperslösa irakier
18 november, 2014

Irak-Syrien_720

Flertalet rapporter om säkerheten i Irak, tyder på ett försämrat säkerhetsläge, något som dagligen förändrar bedömningen av irakiska asylsökandens ärenden. Säkerhetsläget i Irak har trappats upp avsevärt och den kraftiga nedgången har medfört att situationen för de civila i Irak i betydande utsträckning har försämrats. De värst drabbade områdena är framförallt i Anbar-, Nineva-, Salah al-Din-, Kirkuks- samt Diyalaprovinserna där IS fortsatt sina kraftiga framryckningar och därmed lagt en tredjedel av Iraks yta under sig. Enligt Migrationsverkets bedömning finns det ingenting som tyder på att striderna i dessa områden kommer att avta, snarare bedöms de bli utdragna.

Asylsökande och papperslösa från just de hårdast drabbade områdena anses ha ett generellt skyddsbehov, alltså att människor från nämnda provinser generellt sätt anses löpa stor risk att bli drabbade av våldet som pågår. Det generella våld som äger rum i området kombinerat med den synnerligen dåliga situationen för mänskliga rättigheter som föreligger gör att människor från dessa områden anses ha ett skyddsbehov.

Vad gäller flyktingar från Kirkuk- och Diyalaprovinserna, bedömer Migrationsverket att det pågår allvarliga konflikter i form av militärt våld samt hot om våld, alltså en inre väpnad konflikt, men att våldet för närvarande inte är lika omfattande som i de ovan nämnda provinserna och därför måste en individuell prövning av den sökandens utsatthet göras.

I övriga delar av Irak anses den politiska instabiliteten, ökade sekterismen samt våldinslagen utgöra svåra motsättningar, något som juridiskt sätt betyder att personer hemmahörande i dessa områden måste visa att det råder en individuell hotbild mot dem.

På grund av det förändrade säkerhetsläget och de senaste veckornas rapporter har nu papperslösa irakier som befinner sig i Sverige en möjlighet att begära om ny prövning av sitt ärende, alltså en möjlighet att begära om verkställighet. Dock är Migrationsverkets bedömning fortfarande så att irakier inte generellt sätt har rätt till uppehållstillstånd pga. säkerhetsläget i Irak men med IS framfart de senaste månaderna har läget förändrats vilket även Migrationsverket uppmärksammat och möjligheterna till en ny prövning av den sökandens ärende kan komma att bli verklighet, något som beror på vart i Irak den sökande kommer ifrån.

En sann berättelse om barnet i den svenska migrationsrättsprocessen
22 september, 2014

Under våren 2014 träffade jag en pojke, vi kan kalla honom Tom. Tom är sex år gammal och född i en stad i Mellansverige. Han talar svenska och går på förskolan tillsammans med sina vänner, något som är bland det bästa han vet. Tom har under hela sin levnadstid befunnit sig i Sverige och det är här han har sitt hem och hela sitt liv. När jag först träffade Tom tyckte jag att han var som barn är mest, bortsett kanske från att han är väldigt blyg. Anledningen till Toms blyghet fick jag dock snart klart för mig då hans mor berättade att Tom har en medfödd sjukdom som gjort det svårt för honom att få samma sociala förutsättningar som andra barn. Tack vare den svenska sjukvården får Tom dock den behandling hans tillstånd kräver, varför han nu lever ett normalt liv och kan leka med sina vänner på samma villkor som andra barn i hans ålder. I mångas ögon skulle det nog sägas att Tom har haft tur sin sjukdom till trots, eftersom han är född i Sverige har han fått möjlighet till vård som i många andra länder inte är tillgänglig och därför kan Tom nu se fram emot att börja första klass tillsammans med sina vänner.

Om historien slutat här hade jag varit glad och önskat Tom all lycka i livet. En lycka han förtjänar, för han är verkligen en fin liten kille. Dessvärre slutar historien inte här, istället tar den en vändning som sätter Toms liv som han känner det på spel. Anledningen till detta är att Migrationsverket fattat beslut om att Tom ska utvisas till Irak, det land varifrån hans föräldrar kommer och som Migrationsverket anser att Tom har större anknytning till än vad han har till Sverige; det land som varit hans hem sedan Tom föddes.

Grunden för Migrationsverkets beslut i Toms ärende är att hans mor och far kom till Sverige från Irak innan Tom föddes. Hans föräldrar kom hit med hopp om att Sverige skulle bereda dem skydd mot de hot deras respektive klaner utsatt dem för i hemlandet. I Sverige stod dörren emellertid stängd och när Tom föddes en höstdag 2008 saknade både han själv och hans föräldrar uppehållstillstånd. Över sex år har nu emellertid gått och Toms ärende om uppehållstillstånd står återigen inför prövning av de svenska myndigheterna.

I ärenden om uppehållstillstånd som rör barn framgår det tydligt av den svenska utlänningslagstiftningen att det vid beslut särskilt ska beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver, detta stadgande gäller undantagslöst för alla beslut enligt utlänningslagen. Av den paragraf som Toms ärende bedömts enligt framgår det vidare att en utlännings anpassning till Sverige kan föranleda uppehållstillstånd här, sedan den nya lydelsen av denna paragraf trädde i kraft den 1 juli 2014 står det där dessutom uttryckligen att kraven för anpassningens omfattning ska ställas lägre för barn än för vuxna. Kontentan av detta blir således att ett barn ska få uppehållstillstånd i Sverige om barnets anknytning till det svenska samhället är större än hens anknytning till sitt hemlandssamhälle.

Utifrån lagens lydelse bör Toms ärende därför vara lätt att bedöma. Han är född i Sverige, han har levt hela sitt liv här, han talar bättre svenska än vad han talar sina föräldrars modersmål och han har alla sina vänner och sin skola här – han är alltså inte bara anpassad till det svenska samhället, han är en del av detta på alla tänkbara vis. Det är också här den sjukvård Tom alltjämt behöver finns. Detta till trots anser Migrationsverket att Tom har en starkare koppling till Irak och därför inte kan anses ha en sådan anpassning till Sverige att han bör få fortsätta leva sitt liv här. På grund av detta har Migrationsverket nu beslutat att Tom ska utvisas till Irak, ett land han aldrig varit i och som det dessutom rasar ett hemskt krig i.

Jag önskar att jag kunde säga att detta beslut är ensamt i sitt slag, att det är ett enskilt misstag. Tyvärr så är sanningen en annan. I min verklighet är diskrepansen mellan lagstiftningens bestämmelser om att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet ofta långt ifrån de beslut som sen fattas av ansvariga handläggare. På grund av detta är Sverige ett land som utåt lovar mycket men som sen stänger dörren för de mest utsatta i samhället, barnen. Beklagligt nog har denna skillnad heller inte avhjälps efter den 1 juli 2014, politikernas lovord till trots.

Oaktat denna mörka beskrivning av den svenska migrationsrätten vill jag ändock lämna dig som läser detta med en känsla av hopp;

Kampen för Tom är inte över, det kan jag lova.

Signerad; Jonas Flodström

Europadomstolsavgörande ger ny definition av väpnad konflikt
3 juni, 2014

Europadomstolen

I enlighet med den svenska utlänningslagstiftningen kan en person beviljas uppehållstillstånd och skyddsstatus i Sverige om denne är hemmahörande i ett område var det pågår väpnad konflikt. Detta under förutsättning att konflikten innebär en personlig fara för sökanden.

Enligt tidigare gällande praxis har den svenska definition av vad som utgör en väpnad konflikt emellertid varit så snäv att det i många områden som utanför juridiken benämns som krigszoner inte har ansetts pågå en väpnad konflikt. Detta synsätt har medfört att personer hemmahörande i exempelvis Somalia, Afghanistan och Irak i många fall diskvalificerats från att kunna beviljas uppehållstillstånd på denna grund.

Genom ett avgörande från Europadomstolen har den svenska definitionen av väpnad konflikt nu vidgats varför även konflikter som tidigare inte ansetts uppfylla de aktuella kraven hädanefter ska betraktas såsom väpnade konflikter vilka kan vara skyddsgrundande. I den nu gällande tolkningen ska en situation då de reguljära styrkorna i en stat konfronterar en eller flera väpnade grupper eller då två eller flera väpnade grupper drabbar samman anses vara en väpnad konflikt. Det krävs därmed inte att grupperna är organiserade i en viss omfattning eller att konflikten har en viss intensitet och varaktighet.

Med anledning av detta finns det anledning att på nytt se över ärenden avseende personer från krigshärjade länder vilka tack vare Europadomstolen nu kan anses ha ett nyvunnet skyddsbehov i Sverige.

Låt den utan synd kasta första stenen
11 november, 2013

Under februari månad i år greps en man misstänkt för att ha köpt sex av en kvinna på ett hotellrum i centrala Stockholm. Mannen, som i samband med gripandet erkände att han köpt sex vid minst två tillfällen tidigare, dömdes senare för det brott han begått.

Om historien stannat där hade den kanske inte varit direkt uppseendeväckande, köp av sexuella tjänster är tyvärr vanligt förekommande i dagens Sverige och kanske därför inte något som får allmänhetens ögonbryn att höjas. Det som däremot skiljer detta fall från andra är att mannen på hotellrummet var en högt uppsatt företrädare för det svenska rättsväsendet.

Mannen i fråga var, eller rättare sagt ÄR, chefsåklagare och har därför som främsta arbetsuppgift att väcka åtal mot personer som misstänks ha begått brott. Till exempel köp av sexuella tjänster. Efter domen hotades chefsåklagaren av avsked men Statens ansvarnämnd har nu beslutat att han ska få behålla sin tjänst, ett beslut som väcker många frågor. Vad säger detta beslut egentligen om svenska statens syn på sexköp? Och hur kommer den dömde chefsåklagaren att agera då en förundersökning avseende köp av sexuell tjänst landar på hans skrivbord?

Den viktigaste frågan som uppstår är dock hur de kvinnor som dagligen utsätts för vålds- och sexualbrott med förtroende nu ska kunna vända sig till det svenska rättsväsendet? Lagar som förbjuder handlingar som samhället vill motverka i all ära men om lagstiftningens främsta företrädare själva inte lever som de lär har vi ett stort problem. Statens ansvarnämnd hade inför sitt beslut om chefsåklagarens framtid en gyllene chans att återupprätta samhällets redan nötta förtroende för rättsväsendet. Utgången blev dock  den direkt motsatta.

Signerat; Jonas Flodström

Det är dags att riva muren!
5 november, 2013

Jonas Flodström

Den 9 november 1989 är ett historiskt datum i Europa. Detta är dagen då Berlinmuren föll och därmed så även vår tids främsta symbol för förtryck och politisk segregation. Runt om i Berlin kan än idag sektioner av muren ses, de finns kvar för att vi ska lära av våra misstag så att dessa inte upprepas. Trots detta byggs det idag murar runt om i hela Europa. De är kanske inte lika påtagliga som sin östtyska föregångare men de fyller precis samma dunkla funktion – att separera Öst från Väst.

Miljontals människor befinner sig idag på flykt från krig och förföljelse i sina hemländer. En del av dessa kommer att nå Europa i hopp om en ljusare framtid fri från våld och förtryck. Vägen hit är emellertid inte lätt. På grund av de allt hårdare visumkraven som uppställs av EU-länderna och genom den ökade militäriseringen och övervakningen av de europeiska gränserna är det många gånger omöjligt för en asylsökande att nå Europa på legal väg. Till följd av detta blir majoriteten av de flyktingar som försöker nå ett EU-land därför tvungna att ta hjälp av en människosmugglare för att nå sitt mål. Detta kostar inte bara stora summor pengar, ofta hundratusentals kronor per person, det kostar även liv. De gångna veckornas katastrofer utanför den italienska kusten, senast den utanför Lampedusa där hundratals afrikanska flyktingar omkom – mestadels kvinnor och barn – visar tydligt på detta. Lampedusa är emellertid bara ett av många exempel på hur de europeiska murarna innebär död för dem som står utanför, enligt organisationen United har över 17 000 människor dött de senaste 20 åren under sina försök att nå ett EU-land för att där utnyttja sin rätt till att söka asyl.
 
Vem ska då lastas för alla dessa offer? Svaret från många kommer här att bli att det är människosmugglarnas fel. Det är de som överlastar sjöodugliga fartyg eller låser in kvinnor, barn och gamla i containrar utan tillgång till mat och vatten. Det är denna verksamhet som i mångas ögon måste stoppas, gärna genom än hårdare regler och kontroller.
 
Frågan är dock om det är så enkelt. Jag tror att vi istället måste titta på varför det överhuvudtaget finns människosmugglare och varför så många människor frivilligt kliver på båtarna eller in i containrarna. Svaret här ligger tyvärr betydligt närmre oss själva och definitivt inte i hårdare regler och kontroller.
 
Människor försöker ta sig in i Europa på illegal väg därför att detta är den enda vägen och om desperationen är tillräckligt stor framstår alla alternativ som bra. Så länge vi håller så hårt på våra gränser att de som verkligen behöver passera dem inte tillåts göra det kommer vi alltså att få se fler Lampedusa, förmodligen många fler. Med dagens EU-styrda regelverk är det i princip omöjligt att få ett visum för inresa till Sverige, eller något annat EU-land för den delen, för personer som befinner sig i länder som Eritrea, Somalia eller Etiopien. De omfattande gränskontrollerna i medelhavet gör att det heller inte på ett säkert sätt går att visumlös resa in i Europa utan organiserad hjälp. Det som måste göras är därför öppna upp gränserna, i alla fall till viss del, ett förslag som säkert inte är populärt i Bryssel.
 
Hur ska detta då går till, hur kan vi tillåta dem som behöver resa in i Europa att göra så samtidigt som vi upprätthåller en tillräcklig(och i viss mån nödvändig) kontroll över våra gränser? Svaret är inte givet, men jag ser flera möjliga alternativ. Ett är att tillåta asylvisum, ett annat är att ta emot ansökningar om asyl på beskickningar utomlands. Ett tredje skulle kunna vara att slopa visumkraven för medborgare från vissa krigshärjade länder.
 
Vilket alternativ som är bäst vet jag tyvärr inte, men en sak står klar. Muren måste rivas. Igen.
Signerat: Jonas Flodström
 
 

Fler hål i väggen efterlyses!
31 oktober, 2013

DSC_7774

Det florerar rätt många myter i vårt avlånga land. Myter om hinder som sätter käppar i hjulet för den som vill starta ett företag eller har en förträfflig idé som denne vill realisera. I myter finns ju förstås alltid en gnutta sanning- annars skulle de aldrig uppstå. För faktum är att Sverige är ett land där man talar klarspråk, det ska vara ordning och reda, det ska vara rättvist och tryggt. Det får inte finnas några som helst tvivel kring säkerhet, trygghet och rättvisa. Tre element som är fundamentala för att nå den utveckling som Sverige lyckats uppnå men också tre hörnstenar som ibland är hämmande och till slut en dödsdom mot den som vill realisera en idé eller vara entreprenör på heltid.

Låt mig ta två exempel där alltför många regleringar leder till kollaps av människors djävlar anamma att starta något nytt, spännande och intressant. Kanske något som också tar de ur arbetslöshet.

Hen bosatt på en liten ort har varit arbetslös en längre period och hen börjar inse att möjligheterna till en anställning är mycket små, varför hen kommer på den förträffliga idén att hen, som gillar att baka bröd, ska starta ett eget bageri. Verksamheten påbörjar hen genom att börja baka i sitt hemmakök. Ryktet går att det har startats ett bageri, som för övrigt saknas på orten och beställningarna haglar över hen, grannarna köper sitt morgonbröd och hen blir ett välkänt ansikte på orten och någon att räkna med. När de första limporna börjar säljas och hen börjar gå plus minus noll, så får hen ett oanmält besök av kommunens miljökontor som inspekterar hens livsmedelsföretag och huruvida det uppfyller villkoren i livsmedelslagstiftningen. En lagstiftning som aldrig har beskyllts för att vara lättbegriplig.

Efter kontrollen fick hen veta att hens privata kök inte höll måttet när det kom till hantering av livsmedel och att hen måste hitta en lämplig lokal för ett bageri och att hen nu inte kunde baka mer bröd tills hon löst frågan. Från att ha älskat sitt arbete, och dess kärnverksamhet att baka bröd, var det dags för hen att ge sig ut på djupt vatten och havet av pappersarbete, med byråkratiskt språk, för att få ett tillstånd att få göra det hen älskar mest av allt. Att få baka bröd, träffa sina kunder och leverera nya recept.

I en annan del av landet är hen en person bosatt i en storstad som tröttnat på stadens uteställen och bestämmer sig för att öppna en ny bar, nischad mot en musikintresserad publik. Den nya baren ska vara en plats där okända artister och musiker får en plattform att uppträda. Baren blir ganska snabbt en mycket populär plats, kvällarna fylls snabbt med båda nya musiker och en publik som ser den nya baren som sitt andra vardagsrum. En kväll står ett antal gäster runt baren och börjar dansa till dansant musik som ett band spelar på scen. Hen och ägaren av baren, som står i baren och servererar, blir uppsökt av en civilklädd polis, som meddelar att restaurangen inte har ett danstillstånd och att hen nu som ägare riskerar böter.

Regler och styrdokument är bra. Skydd, säkerhet och trygghet är också bra. Myndigheternas vilja att detaljstyra varenda liten uppkommen situation och reglera varje verksamhets alla aspekter däremot är en fråga som hämmar människors vilja att uppnå något nytt, ta sig själva ur arbetslöshet och stå på egna ben. Det måste finnas en balans mellan att uppmuntra medborgarna att våga ge sig på att skapa något nytt och att reglera allt i minsta detalj. Jag längtar ihjäl mig efter hål i väggen som serverar något nytt eller koncept som med en första anblick skulle verka vara helt osannolikt i dagens Sverige. Det kanske är dags att släppa en aning på staten kontroll och låta friare tyglar få styra människor. Jag är säker på att vi skulle få ett Sverige som är mer kreativt, spännande och en intressant plats att leva i.

Signerat: Nadja Hatem

Målsägandebiträdet – Offrets blygsamma riddare
13 maj, 2013

Varje år anmäls omkring 1 300 000 brott i Sverige enligt Brottsförebyggande rådet. Detta innebär dock inte att det finns lika många eller fler offer för brottslighet men en stor del av dessa brott är riktade mot enskilda personer. Dessa offer kommer genom detta att bli delaktiga i den process som i bästa fall startar med en polisanmälan och avslutas med en fällande dom. Fullt så enkelt är det emellertid inte, något som tydligt illustreras av att det finns ett stort mörkertal avseende hur många brott som begås per år i landet eftersom långt ifrån alla begångna brott anmäls av offret. Anledningarna till detta kan vara flera men två av de vanligaste torde vara att offret inte vågar anmäla förövaren eller att en anmälan river upp allt för många minnen från brottstillfället varför offret hellre avstår från att anmäla. Dessa två faktorer spelar sedan en stor roll även efter att offret tagit mod till sig och anmält brottet. I många fall kommer detta till och med att prägla hela den efterföljande processen.

Här kommer målsägandebiträdet in i bilden. Målsägandebiträdet är en jurist eller advokat som ska ge brottsoffret, målsäganden, stöd och hjälp under processen men också föra offrets talan exempelvis när det kommer till skadeståndsfrågan. Alla som utsätts för brott har dock inte rätt till ett målsägandebiträde. De brott som främst ger rätt till ett sådant är brott mot person där fängelse kan bli straffet för gärningsmannen. Exempel på sådana brott är misshandel, rån och sexualbrott.

Ett målsägandebiträde förordnas i målet på begäran av målsäganden och är i de fall begäran beviljas gratis för målsäganden. Det är alltså frivilligt att ha ett målsägandebiträde om förutsättningarna är förhanden och om målsäganden avstår från denna möjlighet så tar åklagaren över viss del av målsägandebiträdes uppgifter. Det är här därför viktigt att se skillnaden mellan rollerna hos de inblandade i processen. Åklagaren är statens, det allmännas, företrädare i målet och har som främsta uppgifter att utreda brottet, väcka eventuellt åtal och sedan framträda för det allmännas räkning i domstolen. Åklagaren har alltså ingen direkt koppling till målsägaren. På andra sidan från åklagaren sitter den misstänktes försvarsadvokat som inte heller kommer att tillvarata målsägandens intresse, varför en målsägande utan biträde ofta får förlita sig på domstolens goda vilja. Målsägandebiträdet fyller alltså en viktigt roll trots sin minst sagt begränsade tid i rampljuset!

Den som läser kvällstidningar, eller mer saklig press också för den delen, ser ofta att förundersökningar lagts ner och att åtal därför inte väckts vilket ofta framställs som om att inget brott har begåtts. Detta är en läsning som självklart sätter offret i en ansträngande situation då detta samband inte är fullt så enkelt som media ofta vill framhålla. Det är åklagarens jobb att utifrån förundersökningen besluta om åtal ska väckas. Åklagaren har i de flesta typer av brott en så kallad åtalsplikt, vilket innebär att han eller hon måste väcka åtal om bevisningen i målet bedöms räcka till en fällande dom. Det går därför inte som många tror att ta tillbaka sin anmälan. Kraven för att ett åtal ska väckas är dock högt ställda varför det inte går att säga att inget brott har begåtts baserat på att åklagaren inte väckte åtal.

Om åklagaren väljer att lägga ner förundersökningen är det viktigt att skälen för detta beslut motiveras och är sakliga för att offret ska kunna ta detta till sig och finna förståelse. Uteblir denna del riskerar offret att känna sig övergiven och misstrodd och därför tappa tron på rättsväsendet. I denna situation finns det därför också möjlighet för offret att begära en överprövning av beslutet. Denna sker hos den lokala polisen eller hos den åklagarkammare som beslutade att inte väcka åtal.

Om åtal däremot väcks inleds den del av brottmålsprocessen som de flesta är bekanta med; rättegången. Denna kan pågå allt från någon timme till flera dagar men arbetet kring denna pågår under lång tid både innan och efter. För målsäganden kommer tiden innan rättegången främst att handla om förhör där hon eller han kommer att få berätta vad som hänt för att åklagaren ska kunna bilda sig en uppfattning om brottet. Tiden efter rättegången handlar för målsägandens del om psykologisk bearbetning av vad som hänt och en stor ovisshet om utgången av målet infinner sig lätt. I båda dessa delar spelar målsägandebiträdet en viktig roll som stöttepelare och för att förklara rättegångens olika skeenden för målsäganden, för även om rättegången i sig kan vara kort så kan dess verkningar pågå under en mycket lång tid för offret som ofta upplever denna tid som mer påfrestande än själva brottet.

Med denna korta presentation av brottmålsprocessen ur målsägandens perspektiv vill vi visa att det inte alla gånger är så enkelt som vi tror, att den färgskala som processen målas i inte alltid är svart eller vit och att vi måste se på processen med detta i beaktan.

Blind rättvisa!
6 maj, 2013

Lagen, hur objektiv den än må vara, utövas till syvende och sist av människor, människor som har ett förflutet, ett bagage som formar deras glasögon, människor som hur objektiva de än tror sig vara, är färgade av sin bakgrund och sin omgivning.

Låt oss titta på mammor och pappor som, efter mycket om och men, hamnar i en vårdnadstvist. En slitsam vårdnadstvist, inte bara för föräldrarna utan faktiskt mest för barnen.
Ett vanligt scenario. En mamma och en pappa är inte överrens om barnen, vart de ska bo, hur länge de ska vara hos den ene och den andre, om de får färga håret grönt eller inte, om de får åka på semester till ett visst land eller inte. Ibland kommer föräldrarna från ett annat land än Sverige, ibland inte. Ibland är de muslimer, ibland inte.

Processen sätts igång, ombud stämmer med hull och hår, ensam vårdnad och intermistiskt (genast) ska det vara. Helst inget umgänge heller. Snabbupplysningar från socialtjänsten inhämtas, som inte annat än redogör för var föräldrarna står. Det sätts ut en muntlig förberedelse (sammanträde hos tingsrätten), det är gråt och tandagnisslan, har man tur enas man om något och drar tillbaka några av sina yrkanden (krav) annars fattas beslut av rådmannen (domaren), som man får lov att infinna sig i.

Det efterföljande spelet är att man följer beslutet, är i sitt bästa essä, träffar familjerätten och redogör för sin inställning varefter de fattar en rekommendation till domstolen inför dess sista avgörande. Det sätts ut en huvudförhandling (det som vanliga dödliga kallar rättegång) oftast en hel dag eller två med massor med vittnen. Domstolen fattar sitt beslut, oftast baserat på den rekommendationen som familjerätten avgett kring frågan om vårdnad, boende och umgänge. Slut. En process som tar ungefär ett år.

Både mammor och pappor är många gånger – pga. brist på bevisning – i händerna på familjerätten och domaren och deras inställning, värderingar och fördomar. Har de tur kan fördomarna slå till deras fördel, har de otur så inträffar det motsatta. Det är sällan vi ser ett vårdnadsärende där någon inte hamnar i klorna på monstret fördom – oavsett vem av dem som är vår klient. Speciellt när vi företräder båda mammor och pappor.

En kvinna från ett land i Mellanöstern är utsatt för hedersrelaterat våld och en man från ett land i samma region med största sannolikhet kommer att kidnappa sina barn och bosätta sig i sitt forna hemland. Frågor om kontroll och makt är genast mycket viktiga. Men inte om föräldrarna är etniskt svenska och den ena parten vägrar utge barnen när det är dags för umgänge. En kvinna som gjort många polisanmälningar som är nedlagda, hon är en aningen hysterisk. Och en far som hellre åker Finladsfärjan och super en helg istället för att utöva umgänge med sina barn, måste ju få ha lite kul. Ja så ser det faktiskt ut. För i en vårdnadstvist agerar inte bara föräldrarna, utan ombud, socialtjänstpersonal, umgängesstöd, vittnen, rådmän och nämndemän. Alla har fördomar. På något sätt.