Archive for the ‘Personligt’ Category

God jul och gott nytt år!
22 december, 2015

Till er alla önskar vi en fridfull jul och ett fredsfullt 2016!
Peace and love/Hatem & Sjunghamn Advokatbyrå

Julkort 151221 (002)

Annonser

Medelhavet, den europeiska massgraven!
21 april, 2015

Det går inte längre att blunda Europa.Det går inte att bortse från det faktum som råder- människor flyr undan krig, förföljelse och svält mot drömmen om ett bättre liv, på andra sidan medelhavet. Det är så desperat läge att man väljer att sätta sig på en taskig båt, betala allt man äger och har och kanske lånat för att rädda sig själv och sin familj mot drömmen till en dräglig tillvaro. En mänsklig rättighet.

Den livsfarliga resan gör man med livet som insats. Har man tur kommer man fram, har man otur som de 1600 människor som bara i år förlorat sina liv, ja då når man aldrig fram till mål. Låt oss bara säga det högt etttusensexhundra människor. Etttusensexhundra människor, människor som hade ett liv, människor som arbetade, människor som studerade, människor som älskade, och människor som fredagsmyste. Det är inget brott att vilja bosätta sig någon annanstans, ej heller är det ett brott att vilja få en ny chans.

Nu är det så mina vänner att Europa har kommit på det finurliga sättet att begränsa invandringen genom den så kallade Dublinförordningen, en förordning som innebär att en person som vill söka asyl i Europa, ska göra det vid det första landet denne passerar eller har visum till. Ja, förutom Grekland då, eftersom man i vart fall från Sveriges håll ansett att man inte kan skicka tillbaka människor till Grekland då Grekland inte är ett lämpligt asylland. Så har man riktigt tur, så lyckas man få ett grekiskt visum och därefter tar sig till Sverige.

Till detta tillkommer inom asylrätten att den som vill söka asyl måste göra det vid ankomsten till asyllandet, alltså man kan inte ta sig till någon ambassad och få sin sak prövad. Men nu kanske ni säger, ja men en ansökan vid en ambassad skulle innebära att alla skulle söka och det skulle bli ohållbart. Nej, alla kommer inte söka, för ingen väljer friviillgt att lämna sitt hemland om det är frid och fröjd. Dessutom är det samma prövning som ska göras som om personen befann sig i asyllandet, varför det inte gör någon skillnad var personen befinner sig. Enda skillnaden är att Europa agerar anständigt och låter människor i vart fall slippa riskera sina liv ute vid Medelhavet för att ens ha en chans att få sina skäl prövade.

Låt oss återgå lite till Dublinförordningen- alltså att den sökande ska söka asyl i det första land hen passerar eller har visum till. En bakgrund till denna förordning är att man ansett att det inte spelar någon roll var i Europa hen söker asyl eftersom behandlingen av den asylsökande är densamma i vilket land som helst, förutom till Grekland då man senare i praxis sagt att asylrätten och behandlingen av asylsökanden inte fungerar. Vi vet ju också att Greklands ekonomi har havererat ett antal gånger.

Låt mig då upplysa er om de övriga länderna som vissa av mina asylsökanden passerat. Är man beslöjad så trakasseras och förföljs på de polska gatorna- rasismen och främlingsfientligheten är enorm. I Italien viftas man bort när man söker upp en polis och säger att man söker asyl- man vet inte ens vart man ska ta vägen och står lämnad på gatan utan ens att få untyttja sin möjlighet att söka asyl. I Spanien får man vänta i all oändlighet utan besked och klara sig bäst man kan. Ja, och så ser det ut i de allra flesta länder.  Och när det är omöjligt att passera Island eller Finland som första länder enligt Dublinförordningen så säger det sig självt att länderna runt Medelhavet är de länder som asylsökanden anländer först till- det är den enda vägen in i Europa.

Etttusensexhundra människor flyter runt på Medelhavets botten idag, människor som drömde om ett bättre liv men som aldrig klarade att klättra över den ryggradslösa mur som Europa skyddar sig bakom.

En sann berättelse om barnet i den svenska migrationsrättsprocessen
22 september, 2014

Under våren 2014 träffade jag en pojke, vi kan kalla honom Tom. Tom är sex år gammal och född i en stad i Mellansverige. Han talar svenska och går på förskolan tillsammans med sina vänner, något som är bland det bästa han vet. Tom har under hela sin levnadstid befunnit sig i Sverige och det är här han har sitt hem och hela sitt liv. När jag först träffade Tom tyckte jag att han var som barn är mest, bortsett kanske från att han är väldigt blyg. Anledningen till Toms blyghet fick jag dock snart klart för mig då hans mor berättade att Tom har en medfödd sjukdom som gjort det svårt för honom att få samma sociala förutsättningar som andra barn. Tack vare den svenska sjukvården får Tom dock den behandling hans tillstånd kräver, varför han nu lever ett normalt liv och kan leka med sina vänner på samma villkor som andra barn i hans ålder. I mångas ögon skulle det nog sägas att Tom har haft tur sin sjukdom till trots, eftersom han är född i Sverige har han fått möjlighet till vård som i många andra länder inte är tillgänglig och därför kan Tom nu se fram emot att börja första klass tillsammans med sina vänner.

Om historien slutat här hade jag varit glad och önskat Tom all lycka i livet. En lycka han förtjänar, för han är verkligen en fin liten kille. Dessvärre slutar historien inte här, istället tar den en vändning som sätter Toms liv som han känner det på spel. Anledningen till detta är att Migrationsverket fattat beslut om att Tom ska utvisas till Irak, det land varifrån hans föräldrar kommer och som Migrationsverket anser att Tom har större anknytning till än vad han har till Sverige; det land som varit hans hem sedan Tom föddes.

Grunden för Migrationsverkets beslut i Toms ärende är att hans mor och far kom till Sverige från Irak innan Tom föddes. Hans föräldrar kom hit med hopp om att Sverige skulle bereda dem skydd mot de hot deras respektive klaner utsatt dem för i hemlandet. I Sverige stod dörren emellertid stängd och när Tom föddes en höstdag 2008 saknade både han själv och hans föräldrar uppehållstillstånd. Över sex år har nu emellertid gått och Toms ärende om uppehållstillstånd står återigen inför prövning av de svenska myndigheterna.

I ärenden om uppehållstillstånd som rör barn framgår det tydligt av den svenska utlänningslagstiftningen att det vid beslut särskilt ska beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver, detta stadgande gäller undantagslöst för alla beslut enligt utlänningslagen. Av den paragraf som Toms ärende bedömts enligt framgår det vidare att en utlännings anpassning till Sverige kan föranleda uppehållstillstånd här, sedan den nya lydelsen av denna paragraf trädde i kraft den 1 juli 2014 står det där dessutom uttryckligen att kraven för anpassningens omfattning ska ställas lägre för barn än för vuxna. Kontentan av detta blir således att ett barn ska få uppehållstillstånd i Sverige om barnets anknytning till det svenska samhället är större än hens anknytning till sitt hemlandssamhälle.

Utifrån lagens lydelse bör Toms ärende därför vara lätt att bedöma. Han är född i Sverige, han har levt hela sitt liv här, han talar bättre svenska än vad han talar sina föräldrars modersmål och han har alla sina vänner och sin skola här – han är alltså inte bara anpassad till det svenska samhället, han är en del av detta på alla tänkbara vis. Det är också här den sjukvård Tom alltjämt behöver finns. Detta till trots anser Migrationsverket att Tom har en starkare koppling till Irak och därför inte kan anses ha en sådan anpassning till Sverige att han bör få fortsätta leva sitt liv här. På grund av detta har Migrationsverket nu beslutat att Tom ska utvisas till Irak, ett land han aldrig varit i och som det dessutom rasar ett hemskt krig i.

Jag önskar att jag kunde säga att detta beslut är ensamt i sitt slag, att det är ett enskilt misstag. Tyvärr så är sanningen en annan. I min verklighet är diskrepansen mellan lagstiftningens bestämmelser om att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet ofta långt ifrån de beslut som sen fattas av ansvariga handläggare. På grund av detta är Sverige ett land som utåt lovar mycket men som sen stänger dörren för de mest utsatta i samhället, barnen. Beklagligt nog har denna skillnad heller inte avhjälps efter den 1 juli 2014, politikernas lovord till trots.

Oaktat denna mörka beskrivning av den svenska migrationsrätten vill jag ändock lämna dig som läser detta med en känsla av hopp;

Kampen för Tom är inte över, det kan jag lova.

Signerad; Jonas Flodström

Låt den utan synd kasta första stenen
11 november, 2013

Under februari månad i år greps en man misstänkt för att ha köpt sex av en kvinna på ett hotellrum i centrala Stockholm. Mannen, som i samband med gripandet erkände att han köpt sex vid minst två tillfällen tidigare, dömdes senare för det brott han begått.

Om historien stannat där hade den kanske inte varit direkt uppseendeväckande, köp av sexuella tjänster är tyvärr vanligt förekommande i dagens Sverige och kanske därför inte något som får allmänhetens ögonbryn att höjas. Det som däremot skiljer detta fall från andra är att mannen på hotellrummet var en högt uppsatt företrädare för det svenska rättsväsendet.

Mannen i fråga var, eller rättare sagt ÄR, chefsåklagare och har därför som främsta arbetsuppgift att väcka åtal mot personer som misstänks ha begått brott. Till exempel köp av sexuella tjänster. Efter domen hotades chefsåklagaren av avsked men Statens ansvarnämnd har nu beslutat att han ska få behålla sin tjänst, ett beslut som väcker många frågor. Vad säger detta beslut egentligen om svenska statens syn på sexköp? Och hur kommer den dömde chefsåklagaren att agera då en förundersökning avseende köp av sexuell tjänst landar på hans skrivbord?

Den viktigaste frågan som uppstår är dock hur de kvinnor som dagligen utsätts för vålds- och sexualbrott med förtroende nu ska kunna vända sig till det svenska rättsväsendet? Lagar som förbjuder handlingar som samhället vill motverka i all ära men om lagstiftningens främsta företrädare själva inte lever som de lär har vi ett stort problem. Statens ansvarnämnd hade inför sitt beslut om chefsåklagarens framtid en gyllene chans att återupprätta samhällets redan nötta förtroende för rättsväsendet. Utgången blev dock  den direkt motsatta.

Signerat; Jonas Flodström

Det är dags att riva muren!
5 november, 2013

Jonas Flodström

Den 9 november 1989 är ett historiskt datum i Europa. Detta är dagen då Berlinmuren föll och därmed så även vår tids främsta symbol för förtryck och politisk segregation. Runt om i Berlin kan än idag sektioner av muren ses, de finns kvar för att vi ska lära av våra misstag så att dessa inte upprepas. Trots detta byggs det idag murar runt om i hela Europa. De är kanske inte lika påtagliga som sin östtyska föregångare men de fyller precis samma dunkla funktion – att separera Öst från Väst.

Miljontals människor befinner sig idag på flykt från krig och förföljelse i sina hemländer. En del av dessa kommer att nå Europa i hopp om en ljusare framtid fri från våld och förtryck. Vägen hit är emellertid inte lätt. På grund av de allt hårdare visumkraven som uppställs av EU-länderna och genom den ökade militäriseringen och övervakningen av de europeiska gränserna är det många gånger omöjligt för en asylsökande att nå Europa på legal väg. Till följd av detta blir majoriteten av de flyktingar som försöker nå ett EU-land därför tvungna att ta hjälp av en människosmugglare för att nå sitt mål. Detta kostar inte bara stora summor pengar, ofta hundratusentals kronor per person, det kostar även liv. De gångna veckornas katastrofer utanför den italienska kusten, senast den utanför Lampedusa där hundratals afrikanska flyktingar omkom – mestadels kvinnor och barn – visar tydligt på detta. Lampedusa är emellertid bara ett av många exempel på hur de europeiska murarna innebär död för dem som står utanför, enligt organisationen United har över 17 000 människor dött de senaste 20 åren under sina försök att nå ett EU-land för att där utnyttja sin rätt till att söka asyl.
 
Vem ska då lastas för alla dessa offer? Svaret från många kommer här att bli att det är människosmugglarnas fel. Det är de som överlastar sjöodugliga fartyg eller låser in kvinnor, barn och gamla i containrar utan tillgång till mat och vatten. Det är denna verksamhet som i mångas ögon måste stoppas, gärna genom än hårdare regler och kontroller.
 
Frågan är dock om det är så enkelt. Jag tror att vi istället måste titta på varför det överhuvudtaget finns människosmugglare och varför så många människor frivilligt kliver på båtarna eller in i containrarna. Svaret här ligger tyvärr betydligt närmre oss själva och definitivt inte i hårdare regler och kontroller.
 
Människor försöker ta sig in i Europa på illegal väg därför att detta är den enda vägen och om desperationen är tillräckligt stor framstår alla alternativ som bra. Så länge vi håller så hårt på våra gränser att de som verkligen behöver passera dem inte tillåts göra det kommer vi alltså att få se fler Lampedusa, förmodligen många fler. Med dagens EU-styrda regelverk är det i princip omöjligt att få ett visum för inresa till Sverige, eller något annat EU-land för den delen, för personer som befinner sig i länder som Eritrea, Somalia eller Etiopien. De omfattande gränskontrollerna i medelhavet gör att det heller inte på ett säkert sätt går att visumlös resa in i Europa utan organiserad hjälp. Det som måste göras är därför öppna upp gränserna, i alla fall till viss del, ett förslag som säkert inte är populärt i Bryssel.
 
Hur ska detta då går till, hur kan vi tillåta dem som behöver resa in i Europa att göra så samtidigt som vi upprätthåller en tillräcklig(och i viss mån nödvändig) kontroll över våra gränser? Svaret är inte givet, men jag ser flera möjliga alternativ. Ett är att tillåta asylvisum, ett annat är att ta emot ansökningar om asyl på beskickningar utomlands. Ett tredje skulle kunna vara att slopa visumkraven för medborgare från vissa krigshärjade länder.
 
Vilket alternativ som är bäst vet jag tyvärr inte, men en sak står klar. Muren måste rivas. Igen.
Signerat: Jonas Flodström
 
 

Fler hål i väggen efterlyses!
31 oktober, 2013

DSC_7774

Det florerar rätt många myter i vårt avlånga land. Myter om hinder som sätter käppar i hjulet för den som vill starta ett företag eller har en förträfflig idé som denne vill realisera. I myter finns ju förstås alltid en gnutta sanning- annars skulle de aldrig uppstå. För faktum är att Sverige är ett land där man talar klarspråk, det ska vara ordning och reda, det ska vara rättvist och tryggt. Det får inte finnas några som helst tvivel kring säkerhet, trygghet och rättvisa. Tre element som är fundamentala för att nå den utveckling som Sverige lyckats uppnå men också tre hörnstenar som ibland är hämmande och till slut en dödsdom mot den som vill realisera en idé eller vara entreprenör på heltid.

Låt mig ta två exempel där alltför många regleringar leder till kollaps av människors djävlar anamma att starta något nytt, spännande och intressant. Kanske något som också tar de ur arbetslöshet.

Hen bosatt på en liten ort har varit arbetslös en längre period och hen börjar inse att möjligheterna till en anställning är mycket små, varför hen kommer på den förträffliga idén att hen, som gillar att baka bröd, ska starta ett eget bageri. Verksamheten påbörjar hen genom att börja baka i sitt hemmakök. Ryktet går att det har startats ett bageri, som för övrigt saknas på orten och beställningarna haglar över hen, grannarna köper sitt morgonbröd och hen blir ett välkänt ansikte på orten och någon att räkna med. När de första limporna börjar säljas och hen börjar gå plus minus noll, så får hen ett oanmält besök av kommunens miljökontor som inspekterar hens livsmedelsföretag och huruvida det uppfyller villkoren i livsmedelslagstiftningen. En lagstiftning som aldrig har beskyllts för att vara lättbegriplig.

Efter kontrollen fick hen veta att hens privata kök inte höll måttet när det kom till hantering av livsmedel och att hen måste hitta en lämplig lokal för ett bageri och att hen nu inte kunde baka mer bröd tills hon löst frågan. Från att ha älskat sitt arbete, och dess kärnverksamhet att baka bröd, var det dags för hen att ge sig ut på djupt vatten och havet av pappersarbete, med byråkratiskt språk, för att få ett tillstånd att få göra det hen älskar mest av allt. Att få baka bröd, träffa sina kunder och leverera nya recept.

I en annan del av landet är hen en person bosatt i en storstad som tröttnat på stadens uteställen och bestämmer sig för att öppna en ny bar, nischad mot en musikintresserad publik. Den nya baren ska vara en plats där okända artister och musiker får en plattform att uppträda. Baren blir ganska snabbt en mycket populär plats, kvällarna fylls snabbt med båda nya musiker och en publik som ser den nya baren som sitt andra vardagsrum. En kväll står ett antal gäster runt baren och börjar dansa till dansant musik som ett band spelar på scen. Hen och ägaren av baren, som står i baren och servererar, blir uppsökt av en civilklädd polis, som meddelar att restaurangen inte har ett danstillstånd och att hen nu som ägare riskerar böter.

Regler och styrdokument är bra. Skydd, säkerhet och trygghet är också bra. Myndigheternas vilja att detaljstyra varenda liten uppkommen situation och reglera varje verksamhets alla aspekter däremot är en fråga som hämmar människors vilja att uppnå något nytt, ta sig själva ur arbetslöshet och stå på egna ben. Det måste finnas en balans mellan att uppmuntra medborgarna att våga ge sig på att skapa något nytt och att reglera allt i minsta detalj. Jag längtar ihjäl mig efter hål i väggen som serverar något nytt eller koncept som med en första anblick skulle verka vara helt osannolikt i dagens Sverige. Det kanske är dags att släppa en aning på staten kontroll och låta friare tyglar få styra människor. Jag är säker på att vi skulle få ett Sverige som är mer kreativt, spännande och en intressant plats att leva i.

Signerat: Nadja Hatem

Nytt rättsligt ställningstagande för syrier i Sverige!
10 september, 2013

Och så har det blivit höst igen. Hatem & Sjunghamn har precis fyllt fyra år. Det var exakt fyra år sedan vi startade byrån, utan befintligt klientel, utan namn och utan något kapital i en stad som kryllar av byråer. På fyra år har vi hunnit gå livets hårda skola, levt knapert, delat rum och lokaler med människor från alla världens hörn, huserat ett dussintal praktikanter, haft anställda, åtagit oss pro bonouppdrag som vi trott på och ändrat praxis. Vi har också gjort en hel del tabbar men framförallt har vi vuxit och funnit oss i tillvaron som företagare.

Nytt rättsligt ställningstagande för syrier i Sverige!
Med anledning av orolighetern och det upptrappade våldet i Syrien har nu Migrationsverkets rättschef kommit med ett nytt och välkommet ställningstagande för de syrier som befinner sig i Sverige och ny asylsökande. Från och med nu kommer syrier att beviljas uppehållstillstånd, i enlighet med huvudregel, alltså permanent uppehållstillstånd och inte som tidigare då de beviljades tillfälliga uppehållstillstånd, oftast treårigt uppehållstillstånd. Det här är inte bara välkommet med anledning av att människor nu kan börja bygga upp sina liv i Sverige och inte befinna sig i ovisshet, utan även då familjeanknytning blir en verklighet. De personer som har haft ett tillfälligt uppehållstillstånd har tidigare inte kunnat få sina anhöriga på familjeanknytning till Sverige vilket lett till stor oro hos dessa personer. För de som redan har ett tillfälligt uppehållstillstånd kan dessa nu få sina uppehållstillstånd omvandlade till ett permanent uppehållstillstånd. Det var på tiden säger vi.

Blind rättvisa!
6 maj, 2013

Lagen, hur objektiv den än må vara, utövas till syvende och sist av människor, människor som har ett förflutet, ett bagage som formar deras glasögon, människor som hur objektiva de än tror sig vara, är färgade av sin bakgrund och sin omgivning.

Låt oss titta på mammor och pappor som, efter mycket om och men, hamnar i en vårdnadstvist. En slitsam vårdnadstvist, inte bara för föräldrarna utan faktiskt mest för barnen.
Ett vanligt scenario. En mamma och en pappa är inte överrens om barnen, vart de ska bo, hur länge de ska vara hos den ene och den andre, om de får färga håret grönt eller inte, om de får åka på semester till ett visst land eller inte. Ibland kommer föräldrarna från ett annat land än Sverige, ibland inte. Ibland är de muslimer, ibland inte.

Processen sätts igång, ombud stämmer med hull och hår, ensam vårdnad och intermistiskt (genast) ska det vara. Helst inget umgänge heller. Snabbupplysningar från socialtjänsten inhämtas, som inte annat än redogör för var föräldrarna står. Det sätts ut en muntlig förberedelse (sammanträde hos tingsrätten), det är gråt och tandagnisslan, har man tur enas man om något och drar tillbaka några av sina yrkanden (krav) annars fattas beslut av rådmannen (domaren), som man får lov att infinna sig i.

Det efterföljande spelet är att man följer beslutet, är i sitt bästa essä, träffar familjerätten och redogör för sin inställning varefter de fattar en rekommendation till domstolen inför dess sista avgörande. Det sätts ut en huvudförhandling (det som vanliga dödliga kallar rättegång) oftast en hel dag eller två med massor med vittnen. Domstolen fattar sitt beslut, oftast baserat på den rekommendationen som familjerätten avgett kring frågan om vårdnad, boende och umgänge. Slut. En process som tar ungefär ett år.

Både mammor och pappor är många gånger – pga. brist på bevisning – i händerna på familjerätten och domaren och deras inställning, värderingar och fördomar. Har de tur kan fördomarna slå till deras fördel, har de otur så inträffar det motsatta. Det är sällan vi ser ett vårdnadsärende där någon inte hamnar i klorna på monstret fördom – oavsett vem av dem som är vår klient. Speciellt när vi företräder båda mammor och pappor.

En kvinna från ett land i Mellanöstern är utsatt för hedersrelaterat våld och en man från ett land i samma region med största sannolikhet kommer att kidnappa sina barn och bosätta sig i sitt forna hemland. Frågor om kontroll och makt är genast mycket viktiga. Men inte om föräldrarna är etniskt svenska och den ena parten vägrar utge barnen när det är dags för umgänge. En kvinna som gjort många polisanmälningar som är nedlagda, hon är en aningen hysterisk. Och en far som hellre åker Finladsfärjan och super en helg istället för att utöva umgänge med sina barn, måste ju få ha lite kul. Ja så ser det faktiskt ut. För i en vårdnadstvist agerar inte bara föräldrarna, utan ombud, socialtjänstpersonal, umgängesstöd, vittnen, rådmän och nämndemän. Alla har fördomar. På något sätt.

De bortglömda barnen
12 februari, 2013

Innan debatten kring begreppet barnfattigdom upphör och när jakten på papperslösa intensifieras, finns det anledning att påminna om barnfamiljerna som lever gömda i Sverige. Gömda för att de fått avslag i alla instanser på sina ansökningar om att få uppehållstillstånd och alldeles för rädda för att ens tänka tanken att återvända till sina hemländer. Vi, som arbetar som volontärer inom Läkare i Världen, möter dem varje vecka på kliniken för papperslösa. Där kan vi bistå med medicinsk vård, psykosocialt stöd och juridisk rådgivning.

Men de vi träffar ger oss en djupt tragisk inblick i människors utsatthet. Det vi ser är barnfamiljer med mödrar, som helt tappat hoppet och inte längre förmår se till sina barns behov av uppmärksamhet, närhet och ömhet. Mödrar med svarta ögon, som inte kan eller orkar hantera de hemska upplevelser, de varit utsatta för i form av gruppvåldtäkter och misshandel ofta inför barnens ögon. Mödrar som inte förmår tala med någon om detta, inte ens med sina män, om de har några. Mödrar som går in i apati, som sen smittar av sig på barnen. Fäder som tappat fotfästet och inte kan hantera situationen. I väntan på ingenting försvinner tilltron till en framtid och att ta sitt liv ses som den enda lösningen. I ett rum på sex kvadratmeter bor en apatisk mamma, en suicidal pappa och två söner. Den ena sonen ligger med sond och har slutat kommunicera. Någon annanstans bor en skuldtyngd mamma, som tystnat och avskärmar sig, tillsammans med sina två tonårsbarn. Barn som får ta över allt ansvar för sitt gömda liv i Sverige. Barn som får flytta från det ena boendet till det andra, nu senast ett iskallt rum med kackerlackor för 3.000 kr i månaden. Alla lever de med den ständiga oron och rädslan att bli upptäckta av polisen och tillbakaskickade till sina hemländer, som de en gång tvingats fly ifrån.

Barnens utsatthet är total och de finns här – mitt ibland oss.

Marianne Gillgren

Efter smekmånaden kommer försäljning
8 januari, 2013

Föreläsning Växjö 2012För drygt tre år sedan satte jag och min kollega, vän och partner våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att slå slag i saken och satsa på en egen byrå, en byrå i den juridiska världen. Året var 2009 och vi var rätt nya och gröna. Vi hade efter examen bara hunnit arbeta i drygt ett år på en organisation som hjälpte våldsutsatta kvinnor, egentligen ett arbete som inte innehöll särskilt mycket juridik, snarare ett arbete av kurativt slag.

Vi var nyutexaminerade men ack så modiga, djärva och så naiva. Vi skulle minsann starta ett eget företag och jurister som vi är, var det ju förstås juridik vi skulle syssla med. Bestämde oss gjorde vi någon gång tidig vår på en av våra dagliga tågresor mellan Uppsala och Stockholm.

Sommaren 2009 var det då dags. Med ett lån på banken och några hundralappar i fickan hyrde vi oss en fin lokal på Östermalm för där sitter ju seriösa jurister. Samma sommar satt vi mittemot varandra på vårt fina kontor med varsin nyinköpta iPhone och en gammal dator och stirrade på varandra. Stirrade på varandra gjorde vi i väntan på att det skulle ringa och klienterna skulle strömma in. Vi började låtsas att vara bra upptagna och stressade över vår extremt pressade schema. Innerst inne visste ju vi båda två att vi lekte upptagna affärskvinnor för faktum kvarstod, vi hade inga jobb och de få samtal som kom in till byrån var antingen försäljare som ville pracka på oss dåliga avtal eller personer som ville snylta på oss som nya i gamet och orutinerade på att sätta priser och ta betalt för vårt arbete. Hösten 2009 låtsades vi ha fullt upp, gick på alla starta-eget-kurser (det fanns och finns oändligt många sådana), satte upp fina dokument, bestämde vilka möten vi skulle ha varje vecka (det blev oändligt många varje vecka), pratade hemsida och vilken inredning vi skulle ha på vår byrå. Likviditeten (lånet) började sina på kontot och vi som var så upptagna förstod inte var pengarna var och när kontot skulle fyllas på.

Rätt snabbt insåg vi att smekmånaden var över. Att det inte var alla fina starta-eget-kurser, möten och dokument vi skulle ägna oss åt. Det var dags att sälja. Var och varannans mardröm och definitivt för oss jurister. För vi jurister ska ju inte sälja, vi jurister ska bara finnas till och få jobb. Någon dag. Någon gång. Det är nämligen så vi är skolade. Man ska vara bäst på teorier, skriva bra, kunna juridik, förhandla och lite till. Men det här med att kunna hantera människor i kris, vinna ett förtroende, skapa sig ett namn och varumärke, det hör inte hemma i skolan. Verkligheten hann ikapp oss. Vi började titta oss omkring och fundera över vårt nätverk. Vem, vilka fanns i vårt nätverk? Vilka skulle vi vilja ha i vårt nätverk? Det var helt enkelt dags att sätta sig och lyfta på luren. Denna lur som man annars helst lyfter under morgondagen. Eller dagen efter.

Vi insåg där och då i vårt fina kontor som åt 10 procent av vårt lån i månaden att starta företag inte handlade om att vara påläst på allt, ha fina dokument, gå på möten konstant, springa på alla starta-eget-kurser eller betala dyra pengar för ett varumärke. Det handlar om att tro på sig själv och sin egen förmåga att få andra att gilla dig och därmed välja just dig. Det handlar om att ge klara besked och vara ödmjuk inför uppdraget. Det handlar helt enkelt om att våga vara mänsklig och stå för sin egen person.

Nadja Hatem, VD Hatem&Sjunghamn Juristbyrå