Det går inte längre att blunda Europa.Det går inte att bortse från det faktum som råder- människor flyr undan krig, förföljelse och svält mot drömmen om ett bättre liv, på andra sidan medelhavet. Det är så desperat läge att man väljer att sätta sig på en taskig båt, betala allt man äger och har och kanske lånat för att rädda sig själv och sin familj mot drömmen till en dräglig tillvaro. En mänsklig rättighet.
Den livsfarliga resan gör man med livet som insats. Har man tur kommer man fram, har man otur som de 1600 människor som bara i år förlorat sina liv, ja då når man aldrig fram till mål. Låt oss bara säga det högt etttusensexhundra människor. Etttusensexhundra människor, människor som hade ett liv, människor som arbetade, människor som studerade, människor som älskade, och människor som fredagsmyste. Det är inget brott att vilja bosätta sig någon annanstans, ej heller är det ett brott att vilja få en ny chans.
Nu är det så mina vänner att Europa har kommit på det finurliga sättet att begränsa invandringen genom den så kallade Dublinförordningen, en förordning som innebär att en person som vill söka asyl i Europa, ska göra det vid det första landet denne passerar eller har visum till. Ja, förutom Grekland då, eftersom man i vart fall från Sveriges håll ansett att man inte kan skicka tillbaka människor till Grekland då Grekland inte är ett lämpligt asylland. Så har man riktigt tur, så lyckas man få ett grekiskt visum och därefter tar sig till Sverige.
Till detta tillkommer inom asylrätten att den som vill söka asyl måste göra det vid ankomsten till asyllandet, alltså man kan inte ta sig till någon ambassad och få sin sak prövad. Men nu kanske ni säger, ja men en ansökan vid en ambassad skulle innebära att alla skulle söka och det skulle bli ohållbart. Nej, alla kommer inte söka, för ingen väljer friviillgt att lämna sitt hemland om det är frid och fröjd. Dessutom är det samma prövning som ska göras som om personen befann sig i asyllandet, varför det inte gör någon skillnad var personen befinner sig. Enda skillnaden är att Europa agerar anständigt och låter människor i vart fall slippa riskera sina liv ute vid Medelhavet för att ens ha en chans att få sina skäl prövade.
Låt oss återgå lite till Dublinförordningen- alltså att den sökande ska söka asyl i det första land hen passerar eller har visum till. En bakgrund till denna förordning är att man ansett att det inte spelar någon roll var i Europa hen söker asyl eftersom behandlingen av den asylsökande är densamma i vilket land som helst, förutom till Grekland då man senare i praxis sagt att asylrätten och behandlingen av asylsökanden inte fungerar. Vi vet ju också att Greklands ekonomi har havererat ett antal gånger.
Låt mig då upplysa er om de övriga länderna som vissa av mina asylsökanden passerat. Är man beslöjad så trakasseras och förföljs på de polska gatorna- rasismen och främlingsfientligheten är enorm. I Italien viftas man bort när man söker upp en polis och säger att man söker asyl- man vet inte ens vart man ska ta vägen och står lämnad på gatan utan ens att få untyttja sin möjlighet att söka asyl. I Spanien får man vänta i all oändlighet utan besked och klara sig bäst man kan. Ja, och så ser det ut i de allra flesta länder. Och när det är omöjligt att passera Island eller Finland som första länder enligt Dublinförordningen så säger det sig självt att länderna runt Medelhavet är de länder som asylsökanden anländer först till- det är den enda vägen in i Europa.
Etttusensexhundra människor flyter runt på Medelhavets botten idag, människor som drömde om ett bättre liv men som aldrig klarade att klättra över den ryggradslösa mur som Europa skyddar sig bakom.
Hatem & Sjunghamns Advokatblogg 