Medelhavet, den europeiska massgraven!
21 april, 2015

Det går inte längre att blunda Europa.Det går inte att bortse från det faktum som råder- människor flyr undan krig, förföljelse och svält mot drömmen om ett bättre liv, på andra sidan medelhavet. Det är så desperat läge att man väljer att sätta sig på en taskig båt, betala allt man äger och har och kanske lånat för att rädda sig själv och sin familj mot drömmen till en dräglig tillvaro. En mänsklig rättighet.

Den livsfarliga resan gör man med livet som insats. Har man tur kommer man fram, har man otur som de 1600 människor som bara i år förlorat sina liv, ja då når man aldrig fram till mål. Låt oss bara säga det högt etttusensexhundra människor. Etttusensexhundra människor, människor som hade ett liv, människor som arbetade, människor som studerade, människor som älskade, och människor som fredagsmyste. Det är inget brott att vilja bosätta sig någon annanstans, ej heller är det ett brott att vilja få en ny chans.

Nu är det så mina vänner att Europa har kommit på det finurliga sättet att begränsa invandringen genom den så kallade Dublinförordningen, en förordning som innebär att en person som vill söka asyl i Europa, ska göra det vid det första landet denne passerar eller har visum till. Ja, förutom Grekland då, eftersom man i vart fall från Sveriges håll ansett att man inte kan skicka tillbaka människor till Grekland då Grekland inte är ett lämpligt asylland. Så har man riktigt tur, så lyckas man få ett grekiskt visum och därefter tar sig till Sverige.

Till detta tillkommer inom asylrätten att den som vill söka asyl måste göra det vid ankomsten till asyllandet, alltså man kan inte ta sig till någon ambassad och få sin sak prövad. Men nu kanske ni säger, ja men en ansökan vid en ambassad skulle innebära att alla skulle söka och det skulle bli ohållbart. Nej, alla kommer inte söka, för ingen väljer friviillgt att lämna sitt hemland om det är frid och fröjd. Dessutom är det samma prövning som ska göras som om personen befann sig i asyllandet, varför det inte gör någon skillnad var personen befinner sig. Enda skillnaden är att Europa agerar anständigt och låter människor i vart fall slippa riskera sina liv ute vid Medelhavet för att ens ha en chans att få sina skäl prövade.

Låt oss återgå lite till Dublinförordningen- alltså att den sökande ska söka asyl i det första land hen passerar eller har visum till. En bakgrund till denna förordning är att man ansett att det inte spelar någon roll var i Europa hen söker asyl eftersom behandlingen av den asylsökande är densamma i vilket land som helst, förutom till Grekland då man senare i praxis sagt att asylrätten och behandlingen av asylsökanden inte fungerar. Vi vet ju också att Greklands ekonomi har havererat ett antal gånger.

Låt mig då upplysa er om de övriga länderna som vissa av mina asylsökanden passerat. Är man beslöjad så trakasseras och förföljs på de polska gatorna- rasismen och främlingsfientligheten är enorm. I Italien viftas man bort när man söker upp en polis och säger att man söker asyl- man vet inte ens vart man ska ta vägen och står lämnad på gatan utan ens att få untyttja sin möjlighet att söka asyl. I Spanien får man vänta i all oändlighet utan besked och klara sig bäst man kan. Ja, och så ser det ut i de allra flesta länder.  Och när det är omöjligt att passera Island eller Finland som första länder enligt Dublinförordningen så säger det sig självt att länderna runt Medelhavet är de länder som asylsökanden anländer först till- det är den enda vägen in i Europa.

Etttusensexhundra människor flyter runt på Medelhavets botten idag, människor som drömde om ett bättre liv men som aldrig klarade att klättra över den ryggradslösa mur som Europa skyddar sig bakom.

Annonser

Det är dags att riva muren!
5 november, 2013

Jonas Flodström

Den 9 november 1989 är ett historiskt datum i Europa. Detta är dagen då Berlinmuren föll och därmed så även vår tids främsta symbol för förtryck och politisk segregation. Runt om i Berlin kan än idag sektioner av muren ses, de finns kvar för att vi ska lära av våra misstag så att dessa inte upprepas. Trots detta byggs det idag murar runt om i hela Europa. De är kanske inte lika påtagliga som sin östtyska föregångare men de fyller precis samma dunkla funktion – att separera Öst från Väst.

Miljontals människor befinner sig idag på flykt från krig och förföljelse i sina hemländer. En del av dessa kommer att nå Europa i hopp om en ljusare framtid fri från våld och förtryck. Vägen hit är emellertid inte lätt. På grund av de allt hårdare visumkraven som uppställs av EU-länderna och genom den ökade militäriseringen och övervakningen av de europeiska gränserna är det många gånger omöjligt för en asylsökande att nå Europa på legal väg. Till följd av detta blir majoriteten av de flyktingar som försöker nå ett EU-land därför tvungna att ta hjälp av en människosmugglare för att nå sitt mål. Detta kostar inte bara stora summor pengar, ofta hundratusentals kronor per person, det kostar även liv. De gångna veckornas katastrofer utanför den italienska kusten, senast den utanför Lampedusa där hundratals afrikanska flyktingar omkom – mestadels kvinnor och barn – visar tydligt på detta. Lampedusa är emellertid bara ett av många exempel på hur de europeiska murarna innebär död för dem som står utanför, enligt organisationen United har över 17 000 människor dött de senaste 20 åren under sina försök att nå ett EU-land för att där utnyttja sin rätt till att söka asyl.
 
Vem ska då lastas för alla dessa offer? Svaret från många kommer här att bli att det är människosmugglarnas fel. Det är de som överlastar sjöodugliga fartyg eller låser in kvinnor, barn och gamla i containrar utan tillgång till mat och vatten. Det är denna verksamhet som i mångas ögon måste stoppas, gärna genom än hårdare regler och kontroller.
 
Frågan är dock om det är så enkelt. Jag tror att vi istället måste titta på varför det överhuvudtaget finns människosmugglare och varför så många människor frivilligt kliver på båtarna eller in i containrarna. Svaret här ligger tyvärr betydligt närmre oss själva och definitivt inte i hårdare regler och kontroller.
 
Människor försöker ta sig in i Europa på illegal väg därför att detta är den enda vägen och om desperationen är tillräckligt stor framstår alla alternativ som bra. Så länge vi håller så hårt på våra gränser att de som verkligen behöver passera dem inte tillåts göra det kommer vi alltså att få se fler Lampedusa, förmodligen många fler. Med dagens EU-styrda regelverk är det i princip omöjligt att få ett visum för inresa till Sverige, eller något annat EU-land för den delen, för personer som befinner sig i länder som Eritrea, Somalia eller Etiopien. De omfattande gränskontrollerna i medelhavet gör att det heller inte på ett säkert sätt går att visumlös resa in i Europa utan organiserad hjälp. Det som måste göras är därför öppna upp gränserna, i alla fall till viss del, ett förslag som säkert inte är populärt i Bryssel.
 
Hur ska detta då går till, hur kan vi tillåta dem som behöver resa in i Europa att göra så samtidigt som vi upprätthåller en tillräcklig(och i viss mån nödvändig) kontroll över våra gränser? Svaret är inte givet, men jag ser flera möjliga alternativ. Ett är att tillåta asylvisum, ett annat är att ta emot ansökningar om asyl på beskickningar utomlands. Ett tredje skulle kunna vara att slopa visumkraven för medborgare från vissa krigshärjade länder.
 
Vilket alternativ som är bäst vet jag tyvärr inte, men en sak står klar. Muren måste rivas. Igen.
Signerat: Jonas Flodström
 
 

Grekland inte tjänligt som första land
16 december, 2010

Grekland har från och med idag ansetts inte vara ett säkert land att tvinga asylsökande att söka asyl i, om de råkat passera det. Ja, det var ett beslut som Migrationsöverdomstolen har fattat avseende en asylsökande som passerat Grekland i sin väg mot Sverige. Enligt lag, den så kallade Dublinförordningen, måste det första asylland som en asylsökande passerar pröva asylskälen. I praktiken innebär det att till exempel ett ensamkommande flyktingbarn som passerar ex. Grekland i sin väg mot Sverige söka asyl i Grekland och ingen annanstans i Europa. Asylansökan måste också ske i Grekland om den asylsökande har tillfångatagits av grekisk polis eller räddats på öppet hav. Då har han, enligt lagen passerat Grekland och måste söka asyl där. Skulle han söka i Sverige, kommer ett snabbt beslut om att Dublinförordningen gälla och han deporteras.

Vad gäller just Grekland har det idag kommit ett nytt avgörande med innebörd att Migrationsverket ska pröva asylskälen hos alla dem som enligt tidigare praxis skulle ha överförts till Grekland. Ett mycket välkommet avgörande då rättsläget varit mycket oklart och många frivilliga organisationer har arbetat för att få fram en sådan ändring med hänsyn till att just Grekland har haft extrema svårigheter med att upprätthålla ett rättssäkert och humant mottagande av asylsökande.

Personligt på en söndagkväll
25 april, 2010

Jag är Nadja

Idag blev jag påmind om tiden då jag bloggade, under mitt eget namn och inte under den juristbyrå som jag driver tillsammans med fantastiskt duktiga juristen och entreprenören Anuta Sjunghamn. Bloggen jag drev, existerade under drygt två års tid och gick under namnet :

Jag är Nadja-  Humanjurist och frilansjournalist. Svensk, född i Sovjet, rötter hos kurder och araber, döpt av zigenare och botad från galenskap av turkisk spådam. Jag är Nadja.

All bloggmaterial finns sparad och det är alltid ett nöje att gå igenom två års tids tankar, drömmar och kommentarer. Bloggen fick sina trogna läsare, en hel del arga och rasistiska kommentarer som följd och nya vänner i bloggosfären. En av dem är tonårsmorsan, den häftiga morsan och framgångsrika bloggerskan från Uppsala. Hon som skrev ett sorgest mejl till mig när jag beslöt mig för att lägga ner min privata blogg.

Idag har hon tillägnat oss, Hatem & Sjunghamn Juristbyrå, ett blogginlägg. Det värmer ända in i märgen och glädjer att hon hittat tillbaka till mig och numera Anuta Sjunghamn. Tack Fatou. Jag kommer att återkomma med mer personliga inlägg, under denna blogg, om än i annan tappning än tidigare. Idag vill jag däremot lyfta fram ett blogginlägg som jag skrev den 19 augusti 2007 när jag befann mig i Aten.

”Igar var en odesdiger dag. I alla fall for den stackare som fick satta dit sitt liv nar han forsokte fly undan den grekiska polisen. Tva poliser jagar en man fran Nigeria for att han forsoker tjana en slant pa att salja cd-skivor till restaurangbesokare och nar han far syn pa dem, valjer han att hoppa ut fran fonstret, tva meter ner. Han faller fel, slar i skallen och dor. Hade han akt fast, hade han antagligen skickats hem. Hans ode hemma i Nigeria kan ingen veta. En illegal immigrant mindre for Grekland. Det kryllar av illegala immigranter i det har landet. De gar med stora sackar, slar upp sina tillfalliga affarer och saljer fejkvaskor till grekiska kvinnor som latsas vara Paris Hilton. Nar polisen kommer flyr de snabbt som fan och slar upp sin tillfalliga affar nagra meter darifran.”

Idag kämpar vi för mindreåriga barns rättigheter, som, om de passerar Grekland innan sin inresa till Sverige riskerar att utvisas tillbaka till Grekland, på grund av Dublinförordningen. I Grekland är man inte nådig, när det kommer till flyktingpolitiken. Fortfarande tre år senare.