Innan debatten kring begreppet barnfattigdom upphör och när jakten på papperslösa intensifieras, finns det anledning att påminna om barnfamiljerna som lever gömda i Sverige. Gömda för att de fått avslag i alla instanser på sina ansökningar om att få uppehållstillstånd och alldeles för rädda för att ens tänka tanken att återvända till sina hemländer. Vi, som arbetar som volontärer inom Läkare i Världen, möter dem varje vecka på kliniken för papperslösa. Där kan vi bistå med medicinsk vård, psykosocialt stöd och juridisk rådgivning.
Men de vi träffar ger oss en djupt tragisk inblick i människors utsatthet. Det vi ser är barnfamiljer med mödrar, som helt tappat hoppet och inte längre förmår se till sina barns behov av uppmärksamhet, närhet och ömhet. Mödrar med svarta ögon, som inte kan eller orkar hantera de hemska upplevelser, de varit utsatta för i form av gruppvåldtäkter och misshandel ofta inför barnens ögon. Mödrar som inte förmår tala med någon om detta, inte ens med sina män, om de har några. Mödrar som går in i apati, som sen smittar av sig på barnen. Fäder som tappat fotfästet och inte kan hantera situationen. I väntan på ingenting försvinner tilltron till en framtid och att ta sitt liv ses som den enda lösningen. I ett rum på sex kvadratmeter bor en apatisk mamma, en suicidal pappa och två söner. Den ena sonen ligger med sond och har slutat kommunicera. Någon annanstans bor en skuldtyngd mamma, som tystnat och avskärmar sig, tillsammans med sina två tonårsbarn. Barn som får ta över allt ansvar för sitt gömda liv i Sverige. Barn som får flytta från det ena boendet till det andra, nu senast ett iskallt rum med kackerlackor för 3.000 kr i månaden. Alla lever de med den ständiga oron och rädslan att bli upptäckta av polisen och tillbakaskickade till sina hemländer, som de en gång tvingats fly ifrån.
Barnens utsatthet är total och de finns här – mitt ibland oss.
Marianne Gillgren
Hatem & Sjunghamns Advokatblogg 