Medelhavet, den europeiska massgraven!
21 april, 2015

Det går inte längre att blunda Europa.Det går inte att bortse från det faktum som råder- människor flyr undan krig, förföljelse och svält mot drömmen om ett bättre liv, på andra sidan medelhavet. Det är så desperat läge att man väljer att sätta sig på en taskig båt, betala allt man äger och har och kanske lånat för att rädda sig själv och sin familj mot drömmen till en dräglig tillvaro. En mänsklig rättighet.

Den livsfarliga resan gör man med livet som insats. Har man tur kommer man fram, har man otur som de 1600 människor som bara i år förlorat sina liv, ja då når man aldrig fram till mål. Låt oss bara säga det högt etttusensexhundra människor. Etttusensexhundra människor, människor som hade ett liv, människor som arbetade, människor som studerade, människor som älskade, och människor som fredagsmyste. Det är inget brott att vilja bosätta sig någon annanstans, ej heller är det ett brott att vilja få en ny chans.

Nu är det så mina vänner att Europa har kommit på det finurliga sättet att begränsa invandringen genom den så kallade Dublinförordningen, en förordning som innebär att en person som vill söka asyl i Europa, ska göra det vid det första landet denne passerar eller har visum till. Ja, förutom Grekland då, eftersom man i vart fall från Sveriges håll ansett att man inte kan skicka tillbaka människor till Grekland då Grekland inte är ett lämpligt asylland. Så har man riktigt tur, så lyckas man få ett grekiskt visum och därefter tar sig till Sverige.

Till detta tillkommer inom asylrätten att den som vill söka asyl måste göra det vid ankomsten till asyllandet, alltså man kan inte ta sig till någon ambassad och få sin sak prövad. Men nu kanske ni säger, ja men en ansökan vid en ambassad skulle innebära att alla skulle söka och det skulle bli ohållbart. Nej, alla kommer inte söka, för ingen väljer friviillgt att lämna sitt hemland om det är frid och fröjd. Dessutom är det samma prövning som ska göras som om personen befann sig i asyllandet, varför det inte gör någon skillnad var personen befinner sig. Enda skillnaden är att Europa agerar anständigt och låter människor i vart fall slippa riskera sina liv ute vid Medelhavet för att ens ha en chans att få sina skäl prövade.

Låt oss återgå lite till Dublinförordningen- alltså att den sökande ska söka asyl i det första land hen passerar eller har visum till. En bakgrund till denna förordning är att man ansett att det inte spelar någon roll var i Europa hen söker asyl eftersom behandlingen av den asylsökande är densamma i vilket land som helst, förutom till Grekland då man senare i praxis sagt att asylrätten och behandlingen av asylsökanden inte fungerar. Vi vet ju också att Greklands ekonomi har havererat ett antal gånger.

Låt mig då upplysa er om de övriga länderna som vissa av mina asylsökanden passerat. Är man beslöjad så trakasseras och förföljs på de polska gatorna- rasismen och främlingsfientligheten är enorm. I Italien viftas man bort när man söker upp en polis och säger att man söker asyl- man vet inte ens vart man ska ta vägen och står lämnad på gatan utan ens att få untyttja sin möjlighet att söka asyl. I Spanien får man vänta i all oändlighet utan besked och klara sig bäst man kan. Ja, och så ser det ut i de allra flesta länder.  Och när det är omöjligt att passera Island eller Finland som första länder enligt Dublinförordningen så säger det sig självt att länderna runt Medelhavet är de länder som asylsökanden anländer först till- det är den enda vägen in i Europa.

Etttusensexhundra människor flyter runt på Medelhavets botten idag, människor som drömde om ett bättre liv men som aldrig klarade att klättra över den ryggradslösa mur som Europa skyddar sig bakom.

Försämrat säkerhetsläge i Irak kan öppna upp för papperslösa irakier
18 november, 2014

Irak-Syrien_720

Flertalet rapporter om säkerheten i Irak, tyder på ett försämrat säkerhetsläge, något som dagligen förändrar bedömningen av irakiska asylsökandens ärenden. Säkerhetsläget i Irak har trappats upp avsevärt och den kraftiga nedgången har medfört att situationen för de civila i Irak i betydande utsträckning har försämrats. De värst drabbade områdena är framförallt i Anbar-, Nineva-, Salah al-Din-, Kirkuks- samt Diyalaprovinserna där IS fortsatt sina kraftiga framryckningar och därmed lagt en tredjedel av Iraks yta under sig. Enligt Migrationsverkets bedömning finns det ingenting som tyder på att striderna i dessa områden kommer att avta, snarare bedöms de bli utdragna.

Asylsökande och papperslösa från just de hårdast drabbade områdena anses ha ett generellt skyddsbehov, alltså att människor från nämnda provinser generellt sätt anses löpa stor risk att bli drabbade av våldet som pågår. Det generella våld som äger rum i området kombinerat med den synnerligen dåliga situationen för mänskliga rättigheter som föreligger gör att människor från dessa områden anses ha ett skyddsbehov.

Vad gäller flyktingar från Kirkuk- och Diyalaprovinserna, bedömer Migrationsverket att det pågår allvarliga konflikter i form av militärt våld samt hot om våld, alltså en inre väpnad konflikt, men att våldet för närvarande inte är lika omfattande som i de ovan nämnda provinserna och därför måste en individuell prövning av den sökandens utsatthet göras.

I övriga delar av Irak anses den politiska instabiliteten, ökade sekterismen samt våldinslagen utgöra svåra motsättningar, något som juridiskt sätt betyder att personer hemmahörande i dessa områden måste visa att det råder en individuell hotbild mot dem.

På grund av det förändrade säkerhetsläget och de senaste veckornas rapporter har nu papperslösa irakier som befinner sig i Sverige en möjlighet att begära om ny prövning av sitt ärende, alltså en möjlighet att begära om verkställighet. Dock är Migrationsverkets bedömning fortfarande så att irakier inte generellt sätt har rätt till uppehållstillstånd pga. säkerhetsläget i Irak men med IS framfart de senaste månaderna har läget förändrats vilket även Migrationsverket uppmärksammat och möjligheterna till en ny prövning av den sökandens ärende kan komma att bli verklighet, något som beror på vart i Irak den sökande kommer ifrån.

En sann berättelse om barnet i den svenska migrationsrättsprocessen
22 september, 2014

Under våren 2014 träffade jag en pojke, vi kan kalla honom Tom. Tom är sex år gammal och född i en stad i Mellansverige. Han talar svenska och går på förskolan tillsammans med sina vänner, något som är bland det bästa han vet. Tom har under hela sin levnadstid befunnit sig i Sverige och det är här han har sitt hem och hela sitt liv. När jag först träffade Tom tyckte jag att han var som barn är mest, bortsett kanske från att han är väldigt blyg. Anledningen till Toms blyghet fick jag dock snart klart för mig då hans mor berättade att Tom har en medfödd sjukdom som gjort det svårt för honom att få samma sociala förutsättningar som andra barn. Tack vare den svenska sjukvården får Tom dock den behandling hans tillstånd kräver, varför han nu lever ett normalt liv och kan leka med sina vänner på samma villkor som andra barn i hans ålder. I mångas ögon skulle det nog sägas att Tom har haft tur sin sjukdom till trots, eftersom han är född i Sverige har han fått möjlighet till vård som i många andra länder inte är tillgänglig och därför kan Tom nu se fram emot att börja första klass tillsammans med sina vänner.

Om historien slutat här hade jag varit glad och önskat Tom all lycka i livet. En lycka han förtjänar, för han är verkligen en fin liten kille. Dessvärre slutar historien inte här, istället tar den en vändning som sätter Toms liv som han känner det på spel. Anledningen till detta är att Migrationsverket fattat beslut om att Tom ska utvisas till Irak, det land varifrån hans föräldrar kommer och som Migrationsverket anser att Tom har större anknytning till än vad han har till Sverige; det land som varit hans hem sedan Tom föddes.

Grunden för Migrationsverkets beslut i Toms ärende är att hans mor och far kom till Sverige från Irak innan Tom föddes. Hans föräldrar kom hit med hopp om att Sverige skulle bereda dem skydd mot de hot deras respektive klaner utsatt dem för i hemlandet. I Sverige stod dörren emellertid stängd och när Tom föddes en höstdag 2008 saknade både han själv och hans föräldrar uppehållstillstånd. Över sex år har nu emellertid gått och Toms ärende om uppehållstillstånd står återigen inför prövning av de svenska myndigheterna.

I ärenden om uppehållstillstånd som rör barn framgår det tydligt av den svenska utlänningslagstiftningen att det vid beslut särskilt ska beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver, detta stadgande gäller undantagslöst för alla beslut enligt utlänningslagen. Av den paragraf som Toms ärende bedömts enligt framgår det vidare att en utlännings anpassning till Sverige kan föranleda uppehållstillstånd här, sedan den nya lydelsen av denna paragraf trädde i kraft den 1 juli 2014 står det där dessutom uttryckligen att kraven för anpassningens omfattning ska ställas lägre för barn än för vuxna. Kontentan av detta blir således att ett barn ska få uppehållstillstånd i Sverige om barnets anknytning till det svenska samhället är större än hens anknytning till sitt hemlandssamhälle.

Utifrån lagens lydelse bör Toms ärende därför vara lätt att bedöma. Han är född i Sverige, han har levt hela sitt liv här, han talar bättre svenska än vad han talar sina föräldrars modersmål och han har alla sina vänner och sin skola här – han är alltså inte bara anpassad till det svenska samhället, han är en del av detta på alla tänkbara vis. Det är också här den sjukvård Tom alltjämt behöver finns. Detta till trots anser Migrationsverket att Tom har en starkare koppling till Irak och därför inte kan anses ha en sådan anpassning till Sverige att han bör få fortsätta leva sitt liv här. På grund av detta har Migrationsverket nu beslutat att Tom ska utvisas till Irak, ett land han aldrig varit i och som det dessutom rasar ett hemskt krig i.

Jag önskar att jag kunde säga att detta beslut är ensamt i sitt slag, att det är ett enskilt misstag. Tyvärr så är sanningen en annan. I min verklighet är diskrepansen mellan lagstiftningens bestämmelser om att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet ofta långt ifrån de beslut som sen fattas av ansvariga handläggare. På grund av detta är Sverige ett land som utåt lovar mycket men som sen stänger dörren för de mest utsatta i samhället, barnen. Beklagligt nog har denna skillnad heller inte avhjälps efter den 1 juli 2014, politikernas lovord till trots.

Oaktat denna mörka beskrivning av den svenska migrationsrätten vill jag ändock lämna dig som läser detta med en känsla av hopp;

Kampen för Tom är inte över, det kan jag lova.

Signerad; Jonas Flodström

Inbjudan till juridisk seminarieserie
19 februari, 2013

Hatem & Sjunghamn JuristbyråNu anordnar vi för andra året i rad en mycket uppskattad juridisk seminarieserie i tre delar inom våra specialstområden, familjerätt, migrationsrätt och brottmål.

Tid:               Den 8, 15 och 22 april 2013 kl. 18.00 – 20.00

Plats:             Rådmansgatan 72, 113 60 Stockholm

Anmälan:      Anmälan sker senast den 18 mars 2013 på info@hatemsjunghamn.se. Utbildningen är kostnadsfri, men på grund av begränsat antal platser skulle vi uppskatta om Ni, i det fall Ni inte kan komma, hittar en ersättare eller kontaktar oss omgående, dock senast den 25 mars 2013

Föreläsare:     Anuta Sjunghamn och Nadja Hatem

Aktörer inom kvinnojourer, brottsofferjourer och andra verksamma inom frivilligorganisationerna har företräde. Övriga intressenter har möjlighet att delta i mån av plats.

Välkomna!

 

 

 

Sverige bryter systematiskt mot tortyrförbudet i Europakonventionen – regeringen väljer att förhålla sig passiv
18 april, 2011

Nu är vi tillbaka på kontoret efter en mycket givande och intressant konferens i Leuven, där Europarätten diskuterades på högsta nivå. Helgen var inspirerande och mycket givande, i vart fall för oss som arbetar med migrationsrätt och Europarätt eftersom vi har en hel del ärenden som väntar på avgörande hos Europadomstolen. Tack Sten De Geer för ditt tips om denna konferens som var ovärderlig. Advokaten Sten De Geer, delar med sig som gästbloggare hos oss, en analys kring ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen, mot Sverige. Analysen hittar ni här, eller nedan.

Den 9 mars förra året meddelade Europadomstolen dom i målet R.C. ./. Sverige. Domen vann laga kraft tre månader senare eftersom Sverige avstod från sin rätt att överklaga. Domen har  mycket stor principiell betydelse eftersom den fastslår hur bevisbördan ska fördelas i asylmål där sökanden påstår att det föreligger risk att han/hon skulle utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling i hemlandet.

R.C. var asylsökande från Iran och åberopade att han gripits vid en regimfientlig demonstration och hållits fängslad i två år tills han lyckades fly. Under tiden i fängelset hade han utsatts för tortyr. R.C. gav in ett intyg, utfärdat av en allmänläkare vid en vårdcentral, att han uppvisade ett antal skador vars orsak mycket väl kunde vara den uppgivna tortyren.

Migrationsverket konstaterade att R.C. inte varit medlem i någon organisation eller politiskt parti eller haft någon ledande roll i organiseringen av demonstrationer. Han hade enligt verket inte styrkt sin berättelse på något sätt. Intyget om tortyrskador bevisade inte att R.C. torterats, även om skadorna mycket väl kunde härröra från den uppgivna tortyren. Det fanns därför ingen anledning att tro att risk för tortyr förelåg i Iran och fattade verket beslut om utvisning.

R.C överklagade utvisningsbeslutet till migrationsdomstolen. Domstolen avslog överklagandet med motiveringen att R.C. inte varit medlem i ett regimkritiskt parti eller organisation, inte var trovärdig och inte hade bevisat att han utsatts för tortyr.

Europadomstolen skaffade på eget initiativ in ett utlåtande från en specialist i rättsmedicin, vilket bekräftade slutsatserna i det tidigare ingivna läkarintyget.

Domstolen delade inte den svenska regeringens uppfattning att R.C. inte var trovärdig. Sedan skrev domstolen att även om det intyg R.C. själv åberopat inte var utfärdat av en specialist i tortyrskadediagnostik gav det ändå en stark indikation om att skadorna kunde ha orsakats av tortyr. I den situationen hade det ålegat migrationsverket att skingra varje tvivel om skadornas orsak. Verket borde ha tagit initiativ till ett expertutlåtande om skadornas orsak. Men konstaterade domstolen, varken migrationsverket eller migrationsdomstolen tog något sådant initiativ. Det hade inte ålegat R.C. att skaffa ett sådant expertutlåtande.

När R.C. nu fullgjort sin bevisbörda för att han utsatts för tortyr måste staten bevisa att det inte finns någon risk alls för upprepande av tortyren efter en utvisning. Eftersom så inte var fallet blev domslutet att en utvisning till Iran skulle  stå i strid mot artikel 3 i konventionen.

Denna dom innebär att svenska myndigheter på ett grundläggande sätt måste förändra sin handläggning och bedömning av asylärenden där det åberopas risk för tortyr.

För det första är det tillräckligt med viss utredning, som gör det sannolikt att tortyr förekommit, t.ex. ett intyg från en läkare på en vårdcentral. Om migrationsverket inte godtar den utredningen som tillräcklig bevisning ligger det på verket att införskaffa en expertutredning.

För det andra: om den sökande kunnat fullgöra sin bevisbörda för att han/hon redan torterats måste migrationsverket prestera full bevisning att det inte föreligger någon risk alls för upprepad tortyr efter en utvisning.

Den rättspraxis som skapas genom Europadomstolens domar är lika bindande för konventionsstaterna som själva konventionstexten. Det betyder att alla Europarådets medlemsstater måste tillämpa de nya principer för bevisbördans fördelning som följer av denna dom. I Sverige har regeringen sett till att domen lagts ut på domstolsverkets hemsida och har skickats till migrationsverket och migrationsdomstolarna. Några andra åtgärder har inte vidtagits och kommer inte heller att vidtas enligt vad migrationsminister Tobias Billström uppgav i en interpellationsdebatt i riksdagen med Christina Höj Larsen från vänsterpartiet.

Bland juridiska ombud som företräder asylsökande är bilden entydig, domen har inte avsatt några som helst spår i migrationsverket hantering av dessa ärenden. De gamla principerna för bevisbördans fördelning tillämpas fortfarande. Detta är ett uppenbart trots mot Europakonventionen och, sedan konventionen inkorporerades 1995, även mot svensk lag.

Innebär det inte att tjänstemännen, uppsåtligt eller oaktsamt åsidosätter vad som gäller för uppgiften ( = tjänstefel, brottsbalken 20 kap 1 §). Finns det någon åklagare som bryr sig om detta , det gäller ju ändå nästan enbart människor av icke europeiskt ursprung?

Sten De Geer