Sverige bryter systematiskt mot tortyrförbudet i Europakonventionen – regeringen väljer att förhålla sig passiv

Nu är vi tillbaka på kontoret efter en mycket givande och intressant konferens i Leuven, där Europarätten diskuterades på högsta nivå. Helgen var inspirerande och mycket givande, i vart fall för oss som arbetar med migrationsrätt och Europarätt eftersom vi har en hel del ärenden som väntar på avgörande hos Europadomstolen. Tack Sten De Geer för ditt tips om denna konferens som var ovärderlig. Advokaten Sten De Geer, delar med sig som gästbloggare hos oss, en analys kring ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen, mot Sverige. Analysen hittar ni här, eller nedan.

Den 9 mars förra året meddelade Europadomstolen dom i målet R.C. ./. Sverige. Domen vann laga kraft tre månader senare eftersom Sverige avstod från sin rätt att överklaga. Domen har  mycket stor principiell betydelse eftersom den fastslår hur bevisbördan ska fördelas i asylmål där sökanden påstår att det föreligger risk att han/hon skulle utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling i hemlandet.

R.C. var asylsökande från Iran och åberopade att han gripits vid en regimfientlig demonstration och hållits fängslad i två år tills han lyckades fly. Under tiden i fängelset hade han utsatts för tortyr. R.C. gav in ett intyg, utfärdat av en allmänläkare vid en vårdcentral, att han uppvisade ett antal skador vars orsak mycket väl kunde vara den uppgivna tortyren.

Migrationsverket konstaterade att R.C. inte varit medlem i någon organisation eller politiskt parti eller haft någon ledande roll i organiseringen av demonstrationer. Han hade enligt verket inte styrkt sin berättelse på något sätt. Intyget om tortyrskador bevisade inte att R.C. torterats, även om skadorna mycket väl kunde härröra från den uppgivna tortyren. Det fanns därför ingen anledning att tro att risk för tortyr förelåg i Iran och fattade verket beslut om utvisning.

R.C överklagade utvisningsbeslutet till migrationsdomstolen. Domstolen avslog överklagandet med motiveringen att R.C. inte varit medlem i ett regimkritiskt parti eller organisation, inte var trovärdig och inte hade bevisat att han utsatts för tortyr.

Europadomstolen skaffade på eget initiativ in ett utlåtande från en specialist i rättsmedicin, vilket bekräftade slutsatserna i det tidigare ingivna läkarintyget.

Domstolen delade inte den svenska regeringens uppfattning att R.C. inte var trovärdig. Sedan skrev domstolen att även om det intyg R.C. själv åberopat inte var utfärdat av en specialist i tortyrskadediagnostik gav det ändå en stark indikation om att skadorna kunde ha orsakats av tortyr. I den situationen hade det ålegat migrationsverket att skingra varje tvivel om skadornas orsak. Verket borde ha tagit initiativ till ett expertutlåtande om skadornas orsak. Men konstaterade domstolen, varken migrationsverket eller migrationsdomstolen tog något sådant initiativ. Det hade inte ålegat R.C. att skaffa ett sådant expertutlåtande.

När R.C. nu fullgjort sin bevisbörda för att han utsatts för tortyr måste staten bevisa att det inte finns någon risk alls för upprepande av tortyren efter en utvisning. Eftersom så inte var fallet blev domslutet att en utvisning till Iran skulle  stå i strid mot artikel 3 i konventionen.

Denna dom innebär att svenska myndigheter på ett grundläggande sätt måste förändra sin handläggning och bedömning av asylärenden där det åberopas risk för tortyr.

För det första är det tillräckligt med viss utredning, som gör det sannolikt att tortyr förekommit, t.ex. ett intyg från en läkare på en vårdcentral. Om migrationsverket inte godtar den utredningen som tillräcklig bevisning ligger det på verket att införskaffa en expertutredning.

För det andra: om den sökande kunnat fullgöra sin bevisbörda för att han/hon redan torterats måste migrationsverket prestera full bevisning att det inte föreligger någon risk alls för upprepad tortyr efter en utvisning.

Den rättspraxis som skapas genom Europadomstolens domar är lika bindande för konventionsstaterna som själva konventionstexten. Det betyder att alla Europarådets medlemsstater måste tillämpa de nya principer för bevisbördans fördelning som följer av denna dom. I Sverige har regeringen sett till att domen lagts ut på domstolsverkets hemsida och har skickats till migrationsverket och migrationsdomstolarna. Några andra åtgärder har inte vidtagits och kommer inte heller att vidtas enligt vad migrationsminister Tobias Billström uppgav i en interpellationsdebatt i riksdagen med Christina Höj Larsen från vänsterpartiet.

Bland juridiska ombud som företräder asylsökande är bilden entydig, domen har inte avsatt några som helst spår i migrationsverket hantering av dessa ärenden. De gamla principerna för bevisbördans fördelning tillämpas fortfarande. Detta är ett uppenbart trots mot Europakonventionen och, sedan konventionen inkorporerades 1995, även mot svensk lag.

Innebär det inte att tjänstemännen, uppsåtligt eller oaktsamt åsidosätter vad som gäller för uppgiften ( = tjänstefel, brottsbalken 20 kap 1 §). Finns det någon åklagare som bryr sig om detta , det gäller ju ändå nästan enbart människor av icke europeiskt ursprung?

Sten De Geer